Alfvén, Hugo: Symfoni nr 2

I den mån det överhuvudtaget existerar en svensk symfonisk tradition under 1800-talet formar den små isolerade fläckar. Ungefär som de punktfigurer som veckotidningarna publicerade förr i tiden - Förbind punkterna och du får se vad tomten håller i handen! Oj, det blev en kalkon! Helhetsbilden förblir ganska beklämmande trots alla ihärdiga försök att högglanspolera den och trots att några få av punkterna äger lyskraft. Så, vid åren kring sekelskiftet 1900, bröt den centraleuropeiska traditionen äntligen in i svensk musik. Förvånansvärt nog fanns det plötsligt flera inblandade. Förmodligen hade alla studieresor till Tyskland och Frankrike byggt upp en kritisk massa av symfoniskt kunnande som exploderade i en rad utmärkta verk. Genom Hugo Alfvéns första symfonier öppnas dörren till mycket av det som pågått i Tyskland under de närmast föregående 50 åren. Den första fick ett något svalt emottagande, men den andra blev ett genombrottsverk.

Uppläggningen har mycket gemensamt med en Brahms-symfoni och här finns samma motiviska täthet. Men här finns också en nästan mahlersk subjektivitet. Alfvén nämnde själv vid flera tillfällen att det tematiska materialet till den andra symfonins första sats i stor utsträckning härstammade från hans seglatser i skärgården. Detta har lett till den traditionella uppfattningen av hela satsen som ljus och hoppfull segeltur. Denna karakteristik rymmer en viktig insikt - det är mycket vanligt att första satser innehåller en tydlig dramatisk konflikt. Alfvén börjar istället lyrisk och folktonsbesläktat. Konflikterna får istället byggas upp kumulativt sats för sats. Mörkret djupnar och döden närmar sig för att slutligen dundra över lyssnaren som en realitet i koralen "Jag går mot döden vart jag går".

Produced by KAN