Beethoven, Ludwig van: Pianotrio c-moll

När Beethoven på senhösten 1792 som arg ung man flyttade till Wien från Bonn för att fullborda sin utbildning - närmast för Haydn - var han redan en högst avancerad pianist och improvisatör. Det var också närmast i den senare egenskapen som han under de första åren i Wien både hänförde och förskräckte 1790-talets musikpublik. De konservativa uppfattade honom som en grovt tillyxad Mozart och/eller Haydn, flertalet öronvittnen kunde dock inte undgå att ta starka intryck av den unge rhenländarens helt nya, unika spelstil, massivare, betydligt mera energikomprimerad och utpräglat virtuos. Det är sålunda inte anmärkningsvärt att drygt ett tjugotal verk av Beethoven fram till sekelskiftet 1800 är skrivna för piano solo eller för besättning med pianot som huvudinstrument jämte två briljanta pianokonserter i det större formatet. . Hans tidigast publicerade opus är tre pianotrios, komponerade 1793-94, utgivna av trycket 1795 och tillägnade vännen och gynnaren furst Carl Lichnowsky.. Av dessa tre är speciellt den tredje i c-moll den originellaste och mest personliga. Tonarten c-moll ger visserligen en speciell ödesmättad association (femte symfonin, Pathétiquesonaten, den sista pianosonaten op.111) men behöver inte övertolkas! I sin pregnans och dramatiska anläggning utstrålar denna trio en ungdomlig upptäckar- och bekännarglädje över musikens oanade resursmöjligheter. Beethoven visar sig redan i inledningssatsen som en kontrastens mästare när han presenterar ett andra tema i milt Ess-dur (durparallelltonarten). Det pregnanta öppningsmotivet och huvudtemat dyker hela tiden upp, framför allt i genomföringspartiet före reprisen. Avspänningskontrast i andra satsen, vars enkla, sångbara tema (Ess-dur) varieras fem gånger, fritt och fantasifullt. Menuetten är närmast scherzoartad med tvära stämningskast och med en lössläppt triodel som kontrasterande ljusglimt. Såväl stämnings- som innehållsmässigt anknyter finalsatsen till de inledande allegrot med hårda accenter och genomgående motorisk rörelse, i förlängningens facit anas redan stämningen i Pathétiquesonaten från 1798. Sidotemat är av sångbar kontrastverkan i genomföringsdelen med stora båglinjer. Den avslutande codan är ett kuriosum: oväntat dyker tonarten C-dur upp, prasslande, uppåtstigande, två svaga slutackord förvånar och förbryllar, underfundigt men spännande!

av Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN