Beethoven, Ludwig van: Septett

Den 2 april 1800 fördes två nyskrivna verk av Beethoven till dopet i Wien: första symfonin och denna septett. Det senare verket slog omedelbart igenom och blev så uppskattat, även i diverse bearbetningar, att Beethoven senare i någon mån distanserade sig från det. Man kan tveklöst beteckna denna septett som förelöpare till Schuberts berömda oktett från 1824 och Berwalds septett från 1828 med exakt samma instrumentbesättning. Redan 1805 klingade Beethovens septett i Stockholm, f.ö. det första verk av honom som framfördes i Sverige, att Berwald tagit intryck av det torde med intill visshet gränsande sannolikhet kunna hävdas. Efter ett Adagio om 18 takter som domineras av violinen följer det muntra huvudtemat i det glada Allegrot, intonerat av violinen, omedelbart följt av klarinetten. Man kan observera, att eftersom inte pianot ingår har Beethoven jämnt fördelat gracerna mellan instrumenten i det musikaliska skeendet. Sidotemat uppträder först som trestämmig stråksats, men blåsarna för strömmen vidare. Musikantisk lek av betvingande charm och älskvärdhet. Andra satsen bildar en svärmisk kontrast redan i klarinettens sång i Ass-dur. Violinen sjunger vidare, därefter fagotten. En musik av en till hörandes aldrig sinande ström, underbar nattstämning, klingande ut i pianissimo. Den fjädrande menuettsatsen följs av en variationssats, som tveklöst kan betecknas som verkets centralpunkt. Beethovens variationskonst är redan i detta tidiga verk av beundransvärd dignitet. Det tvådelade temat, presenterat av violinen med altviolinens assistens, är ursprungligen en sång från Rhenlandet. Temat varieras fem gånger, fantasifullt och omväxlingsrikt. Hornet öppnar scherzot med en treklangssignal, i triodelen är cellon en kantabel kontrast. Finalen inleds marschartat men slår snart över i ett muntert porlande Rondo-Presto av klar serenadkaraktär, galant och lärt av bästa underhållningsmärke.

av Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN