Beethoven, Ludwig van: Sonat för piano och violoncell, A-dur

Beethoven fem sonater för violoncell och piano kan något schematiskt placeras in i hans s.k. "tre perioder", de båda första 1796, A-dursonaten 1808, de två sista 1815. A-dursonaten är ungefär samtidig med den s.k. "Kejsarkonserten" från 1809 och i tiden två år yngre än de tre epokgörande "Razumovskijkvartetterna", genialiteten är inte mindre påfallande här. Det inledande huvudtemat sjunges enkelt och liksom improviserat fram av cellon, grundstämningen är antydd för hela verket: ett fritt, melodiskt strömmande som (naturligtvis!) inte utesluter högspänningar och stegringar. I formell balans och rollfördelning mellan instrumenten med dess ädelt sångbara strömflöde och kontrastrikedom är denna sats ett unikum. Det klart synkoperade, dialogiserade, något bisarra scherzot (a-moll) är femdelat, två triodelar följer på huvuddelen, en lynnig synkoplek avslutar. Adagiot inleds med en långt utspunnen och uttrycksfull sång som efter 18 takter övergår i den betvingande och direkt schwungfulla sonatsatsfinalen med dess rikt utbroderade och lekfullt flödande spelglädje. Sidotemat, presenterat av cellon, ligger påfallande högt, pianots virtuost eleganta löpningar är direkt konsertanta i den inledande expositionsdelen. I genomföringsdelen modulerar Beethoven huvudtemats fyra inledande toner genom åtskilliga tonarter, en briljant coda (slutdel) sätter punkt.

av Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN