Beethoven, Ludwig van: Stråkkvartett nr 12 Ess-dur

1822 fick Beethoven en beställning på tre stråkkvartetter av den ryske fursten Galitzin i Petersburg. Musikalisk facit av denna beställning blev Beethovens sista fem kvartetter (sex om man räknar "Grosse Fuge" som självständigt verk) 1822-1826, absolut höjdpunkt i den vid denna tid stendöve mästarens instrumentala skapande enligt många kännares åsikt. Det har skrivits, analyserats och filosoferats mycket om dessa märkliga, med oerhörd expressivitet laddade, komplicerade verk. Få verk har varit på en gång både så stilbildande, inspirerande och så oroväckande och utmanande på efterföljande tonsättare, nedslagen är påtagliga hos 1900-talstonsättare som Bartók, Hindemith och Sjostakovitj, spåren har inte upphört med dem heller! Det är svårt att i få ord försöka karaktärisera denna sällsamma värld med dess oerhört komplexa stil: omedelbart kontrastrika episoder av motivisk-konstruktiv tematik och folklig melodik följer på varandra i ett aldrig sinande strömflöde, vittspända bågar, plötsliga utbrott av skarpaste tempo- och dynamikkontraster, välbalanserade periodbildningar och motivisk splittring, satsutvidgning (sju satser i ciss-mollkvartetten op.131), djärvt modulerande harmonik som ibland vilar i djup religiös allvarsinnerlighet, ibland tar sig kärvt humoristiska uttryck. En oändligt rik värld uppenbaras i dessa fullkomligt unika mästerverk, en värld av ljus och djup som kan upplevas som gränslös i båda utsträckningarna men där alltid den genialt gestaltande handen med osvikligt arkitektoniskt sinne är den överordnande principen. Den efter Beethovens död segrande romantiken började omge dessa kvartetter med ett mystisk, esoteriskt skimmerhölje, som endast få utvalda kunde tränga igenom och få tillträde till. Man bör i detta sammanhang då inte glömma, att när denna Ess-durkvartett och två av de följande ( B-durkvartetten op.130 och a-mollkvartetten op.132) framfördes 1825-1826 i Wien (alltså under Beethovens livstid) mottogs de med stor entusiasm, två satser i B-durkvartetten fick dessutom bisseras! Brahms, som var en man som inte gick att bluffa, yttrade om dessa kvartetter att Beethoven i inga andra verk hade komponerat så genialt klart och enkelt som här. Att anspråken på exekutörer är extraordinära är en annan sak.

av Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN