Beethoven, Ludwig van: Symfoni nr 7

Ludvig van BEETHOVEN
Symfoni nr 7

Beethovens sjunde och åttonde symfonier komponerades samma år, 1812. Den sjunde uppfördes första gången den 8 december 1813. Själv satte Beethoven symfonin mycket högt - två gånger talar han om den i brev som "ett av mina bästa verk". Framförandet blev en stor framgång för tonsättaren. Bland annat måste Allegrosatsen bisseras. Hela konserten upprepades några dagar senare, och symfonin spelades i Wien åtskilliga gånger samma säsong. När symfonin spelades i Leipzig var reaktionerna helt annorlunda och man ansåg att särskilt första och sista satserna endast kunde ha komponerats "i drucket tillstånd". Weber lät efter åhörandet av symfonin undfalla sig att Beethoven var "mogen för dårhuset". Alla de negativa kommentarerna kom efter Leipzig-framförandet, som alltså förmodligen var synnerligen uselt.

Det finns ett drag av våldsamhet i sjunde symfonin med hela vitaliteten hos elementära urkrafter. Var och en av satserna bygger på en rytm, som är så starkt framåtdrivande att Beet-hoven måste byta ut de normala utvecklande variationerna av motiv och tematik mot "avvecklande"!! Dvs han måste då och då ta till medel som "stoppar" musiken. Annars skulle alla avgränsningar suddas ut i en enda framstormande flodvåg. Wagner kallade symfonin för "dansens apoteos" och lär ha demonstrerat detta praktiskt genom att dansa symfonin till Liszts pianoackompanjemang!!

Första satsen börjar med en ovanligt utförlig inledning, som knappast låter ana vad som skall komma. Den är lugn, ljus och förväntansfull med melodiska fraser mellan kraftiga accenter, tydande på dold kraft, och med långa sextondelsskalor i staccato i stråkarna. Sextondelsrörelsen förvandlas slutligen vid det spännande övergångsstället till en punkterad "daktylrytm", som genomgår hela det första allegrot i olika melodiska varianter: Satsen är utomordentligt laddad med energi. Livfull och spirituell är behandlingen av de musikaliska tankarna. Mot slutet inträder ett långt, verkningsfullt crescendo över en orgelpunkt i basarna, som med sina egensinniga upprepningar är äkta beethovenskt.

Den berömda andra satsen, som i Sverige av någon anledning kallas "Tonernas vågor" är ingen traditionell långsam sats utan betecknad Allegretto (vilket Beethoven på senare år lär ha önskat modifiera till Andante Quasi Allegretto). Satsen har karaktären av ett slags sorgmarsch, ej pompös eller tragisk men uttryckande stilla melankoli och resignation. Begynnelserytmen genomgår hela satsen som en oupphörlig puls; till den sällar sig småningom en uttrycksfull melodi, som växer till fortissimo och åter avtar. En sidoepisod i A-dur av mild och ljus stämning med melodin i klarinetten återkommer två gånger; däremellan en upprepning av första temat med figurer i stråkarna samt ett fugato i mysteriöst pianissimo.

Tredje satsen är ett hastigt scherzo av Eroicans typ med trion uppdelad två gånger liksom i fjärde symfonin. Huvuddelens stämning påminner om det första allegrots, "ett strålande exempel på grace och lätthet, spelande över en fond av enorm kraft, och även på Beethovens djärvhet i upprepningen av fraser och temata" (Grove). Den starkt kontrasterande trion är lika skön som originell - en episod som har lätt att stanna i minnet. "Man minns knappt en tid när man inte kunde den utantill", säger F. Tovey.

Med fjärde satsen kommer symfonins absoluta klimax. Tema- materialet är ytterst enkelt, huvudsakligen en figur som återkommer otaliga gånger, men hela satsen präglas av en otrolig rytmisk intensitet och en skämtsamhet, som är robust intill handgriplighet. Detta var Beethovens lynne, när han slog sig lös bland vänner och kände sig full av livslust och bullrande gott humör. Den inneboende energin urladdar sig till slut i en stegring, som nästan tar andan ur åhörarna.

Produced by KAN