Beethoven, Ludwig van Symfoni nr sju

Få tonsättare har som Ludwig van Beethoven burit så länge på sina musikaliska idéer och bearbetat dem så många gånger innan han förmådde placera in dem i ett symfoniskt bygge. De första utkasten till det som skulle bli hans sjunde symfoni kan hittas i skissböcker från 1800-talets början, men det egentliga arbetet påbörjades inte förrän hösten 1811 och först våren 1812 fullbordades symfonin. Det är inte många av de verkligt stora tonsättarna som lämnat så rikligt med skissmaterial efter sig som Beethoven. På grund av sin dövhet var han van att skriva ner allting och idag är hans otaliga konversationshäften ovärderliga källor till kunskap om hans liv och verk. Få symfonier har mottagits med så varierade omdömen som just Beethovens sjua. Alltsedan den mycket lyckade konserten till förmån för invaliderna från napoleonkrigen i Wiens universitetsaula den 8 december 1813, då den symfoniska dikten Wellingtons seger och just sjunde symfonin uruppfördes och då dess andra sats måste bisseras, har den visserligen alltid varit mycket uppskattad och ofta spelad, men kollegan Carl Maria von Weber hävdade att ”nu är det hög tid att spärra in Beethoven på dårhus”. Efter första framförandet i Leipzig menade kritikerna att Beethoven måste ha varit berusad när han skrev yttersatserna. Detta kan jämföras med Richard Wagners beskrivning av symfonin som en ”dansens apoteos” eller Romain Rolland som menade att man ”ingen annanstans finner större frihetslängtan och kraft än i A-dursymfonin. Den är ett vansinnigt ödslande av övermänskliga krafter utan gräns och bara för nöjes skull - ett nöje liknande det floden måste erfara, när den stiger och svämmar över”. Alla de kraftiga reaktionerna tyder på att musiken inte gick någon likgiltigt förbi och att den fortfarande inte gör det. Men det visar också att lyssnarna varit olika väl förberedda. Det är nämligen fråga om sällsynt suggestiv musik som stegras till dionysisk yra. I Scherzosatsen hittar men en mellandel som sades vara baserad på en gammal österrikisk pilgrimsvisa och i den eldiga sista satsen hittar man för första gången i en symfoni av Beethoven beteckningen fff, fortefortissimo. Men mest känd är andra satsen. Under senare delen av 1800-talet var den så omåttligt populär att det inte sällan hände att man bytte ut de långsamma satserna i symfoni nr två och åtta mot just denna sats! Men varför lade Beethoven mellan tre utåtriktade satser in en sats som nästan har sorgmarschkaraktär?

                                                      © Stig Jacobsson