Brahms, Johannes: Ein deutsches Requiem

BRAHMS: Ein deutsches Requiem

Många av de tonsättare som skrev ett requiem under 1800-talet lade tyngdpunkten vid Dies Irae-satsen. Detta är högst begripligt eftersom den skiljer verket från en normal mässa och ger tillfälle till utryck som varken förekom i symfonier eller körverk. Förekom, eftersom en av de egenskaper som skiljer Bruckner- och Mahler-symfonier från tidigare verk i genren är just att Dies Irae-karaktären inkorporeras även i symfonin. Denna karaktär tangerar en skränig prålighet som är svår att föreställa sig hos Brahms. Det hade tydligen Brahms också, eftersom det inte ens finns en antydan om ett Dies Irae-avsnitt i hans Requiem. Däremot återvänder karaktären av procession eller sorgmarsch som ett omkväde (karaktären, inte ett bestämt tema). Brahms har överhuvudtaget knappast utgått från den liturgiska, katolska traditionen av dödsmässor. Det finns betydligt starkare band till både andra satsen i Beethovens Eroica och inledningen till Bachs Mattheus-passion. Redan genom titeln, Ein deutsches Requiem, markerar Brahms att han är inne på okatolska vägar. Hans uppsåt blir ännu tydligare i några privata brev. I ett brev till Clara Schumann förtydligade han titeln till, "En sorts tyskt requiem". Till Reinthaler skrev han: ".jag måste erkänna att jag skulle vilja utelämna ordet 'tyskt' och i stället referera till 'mänskligheten'". Genom att utelämna det stökiga hotet om ett evigt straff förskjuter Brahms helt förhållandet mellan ljus och mörker i ett "Dies irae-requiem": Han kontrasterar jordelivets mörka förtvivlan och tunga besvikelser mot det himelskas ljusa frid. "Man berövas mer av livet än av döden".

av Tore Eriksson

Produced by KAN