Brahms, Johannes: Symfoni nr 2

Brahms gick länge och bar på den första symfonin innan han kände sig redo att skriva ner den. Därigenom bröts uppenbarligen ett inre motstånd och den andra symfonin fullbordades redan ett år senare (1877).

Under 1800-talet blev man alltmer intresserad av något man skulle kunna kalla motivisk täthet. Vi är fortfarande i hög grad påverkade av detta synsätt. Därför finns det anledning att betona att det inte medför någon självklar konstnärlig fördel. Både barocken och wienklassicismen utnyttjar i stor utsträckning det motiviskt neutrala - det musikaliska allmängodset om man så vill. En barock danssats klarar sig ofta med den aktuella dansens karaktäristiska rytm, som redan efter någon takt kan flyta ut i en jämn följd av lika tidsvärden utan att uttryck och mening går förlorade. I den wienklassiska stilen förekommer långa avsnitt bestående av enkla ackordbrytningar eller rena skalrörelser. Dessa avsnitt saknar helt motiv och skulle ibland till och med kunna lyftas från ett verk till ett annat i samma tonart. Den stora fördelen med denna motiviska tomhet är att lyssnarens uppmärksamhet helt kan riktas mot mer övergripande rörelser - modulationer, avslutande kadenser och liknande. Även om det alltså knappast kan räknas som en självklarhet så finns det rika möjligheter att intensifiera uttrycket genom en motivisk täthet.

Brahms första symfoni brukar uppfattas som djupt tragisk. Det stämmer beträffande första satsen, som föddes ur Brahms sorg vid Schumanns död. I de övriga satserna är det inte lika utpräglat. I synnerhet gäller detta för finalen, som snarare andas befrielse och klar luft. Medan den första symfonin alltså en aning överdrivet har kallats tragisk, så har den andra med lika stor övergeneraliseringsiver betraktats som en solig, ljus och luftig pastoral. Även här stämmer det till viss del. Men om man glömmer bort det som inte passar in i denna bild, har man förfalskat symfonins innehåll. Ty här finns också ett mörkt dramatiskt element, som dyker upp på en rad nyckelpunkter. I dess mest tillspetsade form är detta element knutet till tromboner och tuba. Dessa användes med ytterst stor sparsamhet och endast vid nyckelpunkter i symfonins utveckling. I sats ett dyker de för första gången upp efter en fallande rörelse i stråkarna. Sedan är de tysta fram till expositionens höjdpunkt då de slungar ut ett enda ackord för att åter försvinna in i skuggorna. Efter en ny tystnad som varar ända fram till genomföringens höjdpunkt ljuder åter basunerna i en serie överlappande och krockande motivrörelser. Mötet mellan första satsens inledande motiv och trombonerna utgör alltså den opastorala och mörkt dramatiska höjdpunkten.

I den långsamma andra satsen är tromboner och tuba närvarande i bakgrunden. Utom vid två tillfällen håller de sig på piano eller piano/dolce-nivå. I den tredje satsen finns de överhuvudtaget inte med. Finalen når nästan sin mittpunkt innan trombonerna åter ljuder - även denna gång i en höjdpunkt. Från och med mittpunkten finns trombonerna ständigt närvarande, för att i sluttakterna triumferande hålla ut ett ackord mot resten av orkesterns staccato.

av Tore Eriksson

Produced by KAN