Brahms, Johannes: Symfoni nr 4

BRAHMS: Symfoni nr 4

Brahms skrev sina symfonier parvis i rask takt: Symfoni 1 och 2, 1876-77; 3 och 4, 1883-85. De första tre gjorde stor succé redan vid uruppförandena. Värdet hos den fjärde var till en början t o m Brahms tveksam över. Han skyllde på klimatet i Mürzzuschlag, där han komponerade symfonin: ".inte ens körsbären blir söta här". Den viktigaste kritiken, för Brahms, av ett nytt verk kom från den trängre vänkretsen. Eftersom han själv tvekade, blev behovet av ett omdöme om den fjärde symfonin så stort att Brahms förfärdigade ett arrangemang för två pianon och uruppförde verket i denna form tillsammans med pianisten Ignaz Brüll för en utvald skara vänner.

Mottagandet var inte hjärtligt. Kritikern och brahmshyllaren Eduard Hanslick suckade djupt efter första satsen och utbrast: "Under hela satsen hade jag en känsla som om jag hade blivit genompryglad av två gräsligt spirituella personer". Brahms gode vän kritikern Max Kalbeck blev snarast bedrövat besviken och vände sig efter en sömnlös natt till Brahms och bönföll honom att kasta de opassande mittsatserna med deras delvis banala innehåll och publicera den sista satsen som ett självständigt variationsverk. Brahms rådgivare i violintekniska frågor och nära vän Joseph Joachim blev också förbryllad och besviken. Han föreslog t o m att första satsen borde inledas med två takter liggande ackord. Så småningom efter det att de hört orkesterversionen ångrade sig hela vänskaran och höll 4:an för ett av Brahms främsta verk.

Det är givetvis lätt att i våra efterkloka dagar avfärda dessa reaktioner som omdömes- och insiktslösa. Om man istället tar reaktionerna på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachims idé om två inledningstakter pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt som om man öppnade en dörr in till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den våldsamma karaktären hos första satsen. Man kastas in i ett bitvis skrämmande våldspräglat förlopp. Symfonin kallas ibland den tragiska men kunde lika gärna ha kallats för den frätande eller den kärva. Kalbecks kritik av mellansatserna som delvis banala drar en förutspående parallell till Mahler dvs våld och banalitet i en påträngande smälta.

Kalbeck var tämligen ensam om att uppskatta sista satsen redan vid pianouruppförandet. De övriga ansåg inte att det var en hållbar symfonifinal. En stor del av den kritiska inställningen beror förmodligen på att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen och t o m slutar på ett mollackord. Detta var och är en sällsynthet. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval. Han griper tillbaka på den gamla barocka passacagliaformen. Dvs en serie variationer över en basmelodi eller ackordföljd. Brahms skrapar dessutom ner formen till de avgnagda benknotorna: hans tema består av en enkel ackordföljd, med en överstämma som i stort sett enbart består av en stigande skala och basstämma som bryter ett a-mollackord ner till en slingerrörelse kring tonen E. Alltihop är klart på åtta takter. Temat är med andra ord minst sagt kargt. Efter en presentation i trä- och bleckblås följer 30 variationer och en coda - så många enheter att man skulle kunna tro att det blir fladdrigt ombytligt. Brahms knyter emellertid samman variationerna i större sektioner, så att man får:
1. Temapresentation
2. Variation 1-3 (1 är byggd som ett ackompanjemang till 2)
3. Var 4-6 legatokaraktär
4. Var. 7 kraftigt punkterad
5. Var. 8-9 "Koralpreludiefigurationer"
6. Var. 10-11 (10 blir bakgrund till 11)
7. Var. 12-15 (samma rytm, arpeggiorörelse 3/2-takt)
8. Var. 16 (den första var. av andra hälften av de 30. Mycket nära temapresentationen.)
9. Var 17-18 (17 har något av överledningskaraktär). Tremolo.
10. Var 19-25 Marcato.
11. Var 26-28. Legato. Arpeggiorörelser.
12. Var 29-30. Pizzicato
13. Coda
Grupperingarna till större enheter sker med hjälp av rytm eller spelsätt (pizzicato, tremolo etc). I flera fall är grupperingen tvetydig - den första variationen i en grupp kan lika gärna sättas som sista i den föregående gruppen. Detta pekar också på det faktum att grupperna kan sammanföras i ännu större enheter. Dessutom existerar det flera paralleller eller, om man så vill, symmetrier mellan avlägsna satser. Den mest uppenbara är var. 16 som är en nästan exakt återtagning av temapresentationen med en tillagd figur i stråket. Variation 4-6 är besläktad med var. 26-28 genom legatokaraktären. Samtidigt är var. 26-28 en parallell till var. 12-15 genom arpeggio-rörelsen. Det som i siffror kan framstå som en enkel och sönderhackad form visar sig alltså vara en av Brahms mest komplexa och eleganta skapelser.

av Tore Eriksson

Produced by KAN