Brahms, Johannes: Symfoni nr1

Johannes Brahms hör till några av de mest självkritiska tonsättarna. Inte många har experimenterat med sina tematiska uppslag i så många olika former innan de slutligen bestämt sig för om utkastet skulle resultera i en sonat, en konsert eller en symfoni. Dessutom upplevde Brahms att trycket från Beethoven nästan var förlamande. Vem skulle kunna skriva en symfoni igen efter denne gigant?

Brahms var redan i unga år en betydande tonsättare som skrivit många mästerverk, mest i form av sånger, pianostycken och kammarmusik. Men han skrev också två flersatsiga serenader för orkester i vilka han prövade sig fram i den svåra konsten att instrumentera. Det blev visserligen härliga orkesterverk, men de saknar den stringens och koncentration man kan förvänta av en symfoni. Det skulle faktiskt dröja ända till 1876, när Brahms hunnit bli 43 år, innan han vågade sig på att presentera sin första symfoni. Han hade då burit den inom sig i över tjugo år, putsat, funderat, ändrat och varit orolig. Till slut kände han sig i alla fall mogen att ta upp kampen med Beethoven och han lyckades. I Brahms första symfoni hittar man samma stramhet, samma laddning, samma storslagna arkitektur som den man lärt känna hos Beethoven. Det är därför inte så förvånande att förläggare och orkestrar slogs om att få ta del av den redan välkände Brahms första symfoni. Inom kort hade den spelats med stor framgång på flera ställen i Europa. Men det påpekades ofta och gärna i recensionerna att melodin i finalen påminde mycket om ”glädje”-temat ur Beethovens nionde symfoni. Detta kommenterade Brahms med sedvanlig butterhet: ”Ja, det kan ju varenda åsna höra!” Brahms gjorde det omöjliga. Han tog vid där Beethoven slutade och utvecklade symfonikonsten vidare inom samma traditionslinje. Därför är det på samma gång retsamt och aktningsvärt att Brahms etta ibland kallats ”Beethovens tia”.

© Stig Jacobsson feb 09