Brahms, Johannes: Violinkonsert


Brahms komponerade endast en violinkonsert och det med viss tvekan. Under sommaren 1878 befann han sig i Pörtschach vid Wörthersee, men höll brevledes kontakt med violinisten, vännen och rådgivaren Joseph Joachim. Brahms skickade endast solostämman och bad om kritik - inte av det musikaliska, utan av det rent violintekniska. Han ville framförallt att Joachim skulle markera i noterna där det var "svårt, obekvämt, omöjligt osv." Joachim svarade: "Det mesta är utförbart, mycket till och med riktigt originellt violinmässigt - men att det skulle vara angenämt att spela det i en överhettad sal vill jag inte bejaka, innan jag har fått en överblick över det hela".

Ur brevväxlingen framgår också att Brahms från början hade planerat fyra satser och dessutom kommit så långt i arbetet med dem att han kunde skriva ut solostämman. Han ångrade sig emellertid och meddelade Joachim att de två mellansatserna strukits och ersatts med ett "stackars adagio". Några år senare skrev Brahms till Clara Schumann: "Jag borde ha avstått mitt infall åt någon som känner till fiolen bättre än jag". Tveksamheten levde alltså kvar under flera år efter det att kompositionen var färdigställd. Musikaliskt sett ligger konserten helt på nivå med symfonierna.

Violinkonserten framfördes för första gången vid en Gewandhauskonsert i Leipzig nyårsdagen 1879, med Joseph Joachim som solist och tonsättaren själv som dirigent. Publikreaktionen var snarast respektfullt oentusiastisk. Joachim spelade sedan konserten i flera av Europas storstäder, men inte förrän i London kom den stora succén
På grund av de stora tekniska fordringar denna konsert ställer på solisten, har den först sent blivit ett stående repertoarverk. Numera skulle kanske till och med Brahms tvingas erkänna att den är ett av violinlitteraturens största mästerverk.

Under både senbarocken och den wienklassiska perioden var det inte ovanligt att solisten helt dominerade en konsert. Orkestern reducerades till ett ackompanjemang åt en primadonna. I Brahms konserter är solist och orkester i princip jämbördiga. Man har sagt att Brahms inte skrivit en konsert för violin och orkester utan en för violin mot orkester - med violinen som slutlig segrare. Men denna utgång är på intet sätt förutbestämd i verkets början. Orkestern har en mycket utförlig tematisk exposition, som om det vore frågan om en symfoni. Efterhand växlar karaktären och orkestern börjar bete sig som om den vore en kollektiv solist. Genom att presentera och bearbeta en rad tematiska element gör orkestern solistens första insats allt svårare. När solisten till slut träder in i spelet är det inte med en temapresentation utan med en kadensartat virtuos variation över orkesterns första tema. Det är en av musikhistoriens mest magnifikt dramatiska entréer, som också leder till ett av konsertlitteraturens mest dramatiska händelseförlopp.

Produced by KAN