Copland, Aaron: Symfoni nr 3

Den amerikanske tonsättaren Aaron Copland har på denna sidan Atlanten blivit mest känd och uppskattad för sina baletter, Billy the kid, Rodeo och Appalachian spring, i konsertsvitform har de blivit införlivade med konsertrepertoaren. Han studerade på 1920-talet som så många andra blivande berömdheter för den legendariska Nadia Boulanger i Paris och gjorde vid sidan av flitigt komponerande en synnerligen värdefull insats genom sin lärarverksamhet bl.a. vid Harvard University i Cambridge. Rent allmänt kan man karaktärisera hans stil som vital och färgstark modernism, i tidigare verk ofta jazzinfluerad som inte saknar vare sig en viss brutal effekt eller direkt lyriska moment. Hans tredje symfoni tillkom strax efter Appalachian spring, 1944-46 och fördes till dopet i Boston av dirigentvännen Sergej Koussevitzky i oktober 1946. Denna symfoni anses vara en av hörnstenarna i modern amerikansk symfonisk musik med grandiosa slutstegringar som erinrar om Mahler och Sjostakovitj, tonsättare som Copland tog starka intryck av. Första satsen, i bågform, har en bred, expressiv karaktär med tre klart exponerade men i gestiken besläktade teman. Andra satsen är ett tredelat scherzo med triodel i mitten. Tredje satsen har en lång, elegisk inledning som bearbetar ett motiv ur inledningssatsen. Flöjten tar upp en enkel melodi, "varvid den ena sektionen flyter fram ur den andra som en kontinuerlig flod. som en tätt virkad variationsserie" (Copland). Utan paus fortsätter finalen, "Fanfare for the common man" (1942) föregår egentligen det egentliga satsskeendet. Formellt är satsen i sonatform: ett första tema med motoriska sextondelsrörelser förenas i det stort anlagda genomföringspartiet med ett brett, sångbart andra tema. Allt slutar med en ytterst massiv Mahlerbombasmkulmen som går tillbaka på öppningsfrasen i första satsen. När symfonin framfördes i Stockholm av Dallas symfoniorkester i september förra året skrev bl.a. Tony Lundman i Svenska Dagbladet följande: "Aaron Coplands symfoni nr 3 är som att utsättas för ett amerikanskt propagandanummer. Det är inte bara det att hans ökända 'Fanfare for the common man' ingår i symfonin, utan att musiken i överlag ekar av melodi, klang och attityd från det stora landet i väst. Vad som hörs är en tonsättares uttryckliga vilja att vara så musikaliskt amerikansk som det bara är möjligt. Men liksom ofta då det är fråga om musikaliskt uttryckt patriotism, blir resultatet mer präglat av stora gester än innehåll. Ibland rent banalt." Lyssna och döm själv!

Produced by KAN