Debussy, Claude: La Mer

Claude Debussy
La Mer

Kärnan i Debussys skapande ligger i två direkt på varandra följande verk: operan Pelléas et Mélisande från 1902 och orkesterverket La Mer från 1905. I båda spelar vattnet en central roll: I operan är det i form av fontäner, vallgravar, skogstjärnar och takdropp i grottor. Havet utgör en ständigt närvarande bakgrund, men så outgrundligt hotfullt, att handlingen endast kan närma sig det med yttersta försiktighet. Det första orkestermellanspelet beskriver en färd över havet, men detta sker ej på scenen, det återberättas, som om det vore en våldsam händelse i ett grekiskt drama - med enda skillnaden att kören har ersatts av orkestern. Havet finns med, men utanför scenbilden, då Pelléas och Mélisande träffas för första gången. Scenljuset skall strömma från den riktning där havet befinner sig, man hör sjömän sjunga och dialogen cirklar kring fyrar och stormvarningar - men man får inte se havet direkt. Havet är endast närvarande i en av operans scener - den scen där Pelléas och Mélisande söker efter en förlorad ring och hittar tre sovande, vithåriga tiggare. Händelsen är en uppenbar och central vändpunkt, men ytterst svårförklarlig.

Medan operan alltså ständigt återvänder till vattensymbolik, men aldrig riktigt vågar sig fram till havet (den enda gången det sker, flyr både musik och aktörer), är orkesterverket La Mer en direkt konfrontation med havet. Medan operan undviker symfonisk behandling av det musikaliska materialet, vältrar sig orkesterstycket vällustigt i tematiska bearbetningar och samband. Men det sker i en helt ny form. En av de grundläggande stilfaktorerna i både den wienklassiska och den romantiska musiken är att man lätt identifierar den grundläggande formen av ett tema. Rekapitulationen i en sonatform bygger helt på detta - det skall även för den oreflekterande lyssnaren kännas att: Nu är vi tillbaka; Det andra var utvikningar och bearbetningar, här har grundformen återvänt. Även formen Tema och variationer bygger på en likartad klarhet. I den wienklassiska stilen får dessutom Temat en tydlig exposition innan några variationer eller bearbetningar förekommer och dessutom ofta någon form av rekapitulation där urformen återvänder. Det enda som ändras i den romantiska stilen är att ordningen kan omkastas: variationerna presenteras först och grundformen av temat blir till ett mål för musiken. Det förekommer även en rad mellanformer där teman växer fram till en tydlig grundform någonstans mitt i verket för att sedan brytas upp i variationer.

Allt detta ändras radikalt i La Mer. Gränsen mellan presentation och variation upplöses, men på ett sådant sätt att varje tematisk gestalt lika gärna kan uppfattas som en "urform" eller som en variation. Dessutom upplöser Debussy gränserna mellan olika teman. Utan att kontrastverkan går förlorad och utan att man får en känsla av att ett tema är en variant av ett annat, lyckas han skapa ett intryck av ständig återfödsel i ny gestalt. Lyssnaren hålles svävande i en ovisshet mellan illusioner av uppkomster, tillblivanden, förintanden och urgestalter, som samtidigt är sina egna variationer. Formellt utspelas detta i ett flöde av utsökta proportioner, som man försökt beskriva som gyllene snitt och snäckspiraler inflätade i varandra till ett svindlande system av kinesiska askar.

av Tore Eriksson hösten 2004

Produced by KAN