Dvorák, Antonín: Symfoni nr 9, ”Från nya världen”

Antonín Dvorák krönte 1891 sin musikerbana med att acceptera posten som professor i komposition i New York. Det var sannerligen en imponerande karriär den fattige slaktarsonen från en liten böhmisk lantby hade gjort. Det nyöppnade konservatoriet i New York nöjde sig inte med någon annan än den mest uppskattade av tidens alla tonsättare och nu stod Dvorák onekligen på toppen av sin karriär. Åren innan hade han arbetat på sin åttonde symfoni (fullbordad 1889) och i februari året därpå hade han uruppfört den i Prag. Därefter gick symfonin segrande fram i London och Frankfurt. Ryktet nådde New York, och grundaren av dess konservatorium, mrs Jeanette Thurber insåg genast att Dvorák var rätt person att hjälpa unga amerikaner att skapa en amerikansk musik. Dvoráks amerikaår fylldes emellertid mest av hemlängtan. Han trivdes bäst när han befann sig i den tjeckiska enklaven Spillville bland landsmän i exil. Likafullt kunde han inte låta bli att fascineras av den amerikanska naturen lika mycket som av folklivet i de stora städerna. Allt detta går igen i de kompositioner han komponerade ”over there”. Bland dessa finns flera av hans bästa och allra mest kända verk: Stråkkvartetten i F-dur op 96 som brukar kallas Den amerikanska, Symfoni nr 9 op 95, Från nya världen och större delen av den berömda cellokonserten op 104. Mindre kända är verk som American Suite op 98 och kantaten The American Flag op 102. Hur mycket amerikanskt det nu finns i den nionde symfonin kan man diskutera och det är just vad som gjorts alltsedan uruppförandet i New York 1893, under Anton Seidels ledning. Man har tyckt sig höra spirituals, pionjärsånger, storstädernas puls och mycket annat. Andra har bara hört nostalgisk hemlängtan och ansett att det är minnen från det älskade Böhmen som format symfonin. Något säkert svar finns inte. Men ett är säkert: symfonin är överväldigande i sin rikedom av geniala melodier och bländande orkestrala prakt. Få symfonier är mer gastkramande och samtidigt så lyriskt undersköna.

© Stig Jacobsson nov 08