Elgar, Edward: Sea Pictures

Edward Elgars insats framstår som ytterst märklig ju mer man man tänker på vad den innebar. Efter Purcell framträdde ingen inhemsk tonsättare av format på 200 år. Man brukar visa på hur de ekonomiska eller sociala förutsättningarna saknas för att förklara varför en bestämd tradition aldrig uppstår. Men allt fanns i England mellan år 1700 och 1900: det fanns en stor, förmögen och intresserad publik (England var det första land som inrättade regelbundna offentliga konsertserier), det fanns en rik tradition från just Purcell och bakåt och det fanns musikaliskt kunnigt folk. Trots detta skrevs det ingen musik i England. När Elgar började komponera under slutet av 1800-talet hade han ingen levande engelsk tradition att luta sig mot. Han tog i stället intryck av tyskar, Brahms, Wagner, Mendelssohn m fl. Men då kommer det riktigt underliga: ur de centraleuropeiska rötterna växte en genomengelsk blomma. Det är frågan om inte Elgar är mer engelsk än Wagner är tysk. Denna "omplantering" tog givetvis tid och Elgar hittade sin personliga stil relativt sent. Solosången med orkester levde ett förvånansvärt kort liv som aktiv genre - ett tjugotal år kring sekelskiftet 1900, det är allt. (Ja, ja det finns lite spridda konsertarior också, men det behöver vi inte bry oss om). Orkestersånger bygger sällan på slumpmässigt ihopslängda texter. Sammansättningarna framstår istället som en opera utan sceniskt agerande eller en symfoni med ord. Elgar komponerade sina fem "havsbilder" 1899. Ordningen är mycket märklig: de fyra första är betonat rofyllda, afton- och morgonstämningar vid havet, medan den sista är en beskrivning av en simmares kamp mot ett upprört hav.

Produced by KAN