Fernström, John: Symfonisk prolog

John Fernström var en av Sveriges mest produktiva tonsättare, med en verklista på över 200 kompositioner. Det är välskriven, oftast vacker, många gånger humoristisk men sällan svårtillgänglig musik. Under några år på fyrtiotalet var han efter Rosenberg den mest spelade svenske tonsättaren vid Filharmonins konserter.

Numera spelas han förhållandevis sällan. Det hade varit mer lättförklarligt om han inte hade spelats alls. Men så är det inte. Varför denna tynande repertoartillvaro? Dessa saker kartlägges i en nyutkommen avhandling "Mellan provins och parnass" av Boel Lindberg. En del av förklaringen tycks ligga i just det som titeln antyder. Ur ett Stockholms- perspektiv förblev Fernström en provinsbegåvning. En annan förklaring är att han liksom Hindemith hamnade mellan flera stolar. Han var inte direkt avantgardist och kunde därmed aldrig betraktas som ett lokalkontor till Måndagsgruppen. Men han var inte heller traditionalist. Han fick därmed aldrig den uppmärksamhet som skulle följt om han hade placerats i något av lägren under 50- och 60-talens stora moderniststrid.

Under 40-talets sista år instrumenterade Fernström kollegan Ture Rangströms ofullbordade opera Gilgamesj. Det blev ett så omfattande arbete att han endast fullbordade en enda egen komposition under hela 1949. Det var en beställning till MSOs 25-årsjubileum det påföljande året - Symfonisk prolog, op 88. Stycket har spelats flera gånger sedan uruppförandet och är betydligt mer inspirerat än vad Fernströms egen kommentar antyder: "Efter en allvarlig inledning bygges ett allegro upp i fullt genomförd symfonisk sonatform, vars tematiska material antytts redan i inledningen."

Jubileumskonserten innehöll även nya verk av Hilding Rosenberg och Lars-Erik Larsson och bevakades t o m av huvudstadsbladen. Måndagsgruppens springpojke Ingmar Bengtsson var riktigt positiv i sin recension i Afton-Tidningen:

"gott prov på den produktive tonsättarens tekniska handlag.I klangspråket finns stänk och flikar från skilda håll ochtematiken är delvis av en typ som odlas på andra sidan Sundet. Bäst [...] är den nästan chaconne- mässiga långsamma inledningen och dess första vidareförande i ett symfoniskt allegro medan [...] den korta epilogen inte riktigt håller vad början tycks lova."

Och för att komma från en stockholmare måste ju detta betraktas som riktigt berömmande.

Produced by KAN