Franck, César: Symfoni i d-moll

Symfonin i d-moll komponerades 1886-88 dvs den färdigställdes två år före Francks död. Stycket har blivit ett populärt repertoarverk och godkändes av sin skapare "Det lät bra, precis som jag hade tänkt mig". I övrigt var kritiken vid uruppförandet inte nådig. Gounod avfärdade symfonin som "inkompetensens bejakande upphöjt till dogm" och en konservatorieprofessor hängde upp sig på andra satsens solo för engelskt horn. Han menade att sådant inte hörde hemma i symfonier eftersom det inte förekommit hos Mozart eller Beethoven. Bemötandet var alltså både småskuret och missriktat.

Symfonin är i tre satser: De två brukliga mittsatserna har slagits samman till en. Från början av 1800-talet blev mediantiska ackordförbindelser allt vanligare. Mot slutet av århundradet upphöjdes dessa till styrande tonartsplaner hos Liszt, Wagner och Brahms. Franck arbetar vidare med denna teknik. Så bygger t ex första satsens inledning på en storters-struktur där musiken rör sig mellan tonaliteterna D, Fiss och B. I Allegrodelen övergår tonartsrörelsen till att styras av små terser: d-f-ass-cess. Franck utvecklade också en s k "cyklisk" teknik i den tematiska behandlingen. Dels innebar den att tematiken från första satsen kunde återvända i sista, men den innebar också en mer övergripande och djupgående förtätning av det tematiska materialet på så sätt att han härleder hela materialet ur ett fåtal gestalter. Symfonin i d-moll har klangligt beröringspunkter med både Brahms och Bruckner och tonalt/tematiskt med både Liszt och Wagner. Trots detta är den mer framåtblickande än bakåtgripande och inleder en hel tradition av franskt symfoniskt skapande.

Produced by KAN