Glinka, Michail: Ruslan och Ludmila

Ruslan och Ludmila, uvertyr, konsertdatum 2006 09 14

Glinka var den förste ryske tonsättare, som började inympa det egna landets folkmusik i en i övrigt klassisk västerländsk tradition. Han blev en central förebild för både Balakirev-gruppen och Tjajkovskij. Glinka fick under en minst sagt märklig uppväxt endast fragmentarisk och tillfällig musikundervisning. Den längsta perioden bestod av fem månaders kompositionsstudier för Siegfried Dehn i Berlin. Detta vändes emellertid till en fördel. Om Glinka fått en traditionell klassisk skolning hade han aldrig lyckats sammanjämka den ryska folkmusiken med den klassiska västerländska traditionen. Även om hans musik var mer västerländsk än rysk, så var det en viktig början.

År 1836 gjorde Michail Glinka stor succé med operan Livet för tsaren. Han började omedelbart arbeta på den nya opera Ruslan och Ludmila efter Pusjkins berättelse. Denne skulle själv ha skrivit librettot, men dog av skadorna i en duell. Scenariot skissades istället av Glinkas gode vän Konstantin Bakhturin, enligt honom själv "på en kvart medan jag var full". Här finns sannolikt förklaringen till att operan gjorde fiasko vid urpremiären, ty enligt de flesta kommentatorer var det den röriga handlingen publiken reagerade emot. Det förhåller sig alltså som många misstäkt, sprit och opera går inte ihop. Ser man emellertid nyktert på det hela, består handlingen i stort sett av att kungadottern Ludmila blir bortrövad av den stygge och trollkunnige dvärgen Tjernomor. Hon har tre friare, Farlaf, Ratmir och Ruslan. Den sistnämnde räddar henne.

Glinkas opera spelas fortfarande, den röriga handlingen framstår numera snarare som en del av verkets charm. Uvertyren är mycket klartänkt med två kontrasterande temagrupper. Mot slutet kommer en mycket intressant detalj, en fullständig, fallande heltonsskala som förmodas syfta på den stygge Tjernomor. Det är förmodligen första gången denna gestalt dyker upp i den klassiska traditionen.

Av Tore Eriksson

Produced by KAN