Haydn, Joseph: Symfoni nr 100

En symfoni som bygger på marschtematik, fanfarer och sånger. Är det Mahler? Nej det är Haydn. Det är dock knappast någon risk att man tar fel. Trots dessa gemensamma element utvecklas musiken naturligtvis helt olikartat. Första satsen i Haydns Militärsymfoni innehåller två marschteman. Det första är en luftig melodi som originellt nog presenteras i blås. Det andra är en gammal folkmelodi, som utnyttjats av flera tonsättare. Den mest kända versionen är förmodligen Johann Strauss Radetzkymarsch. Sats två är ytterst märklig. Den tjänstgör som symfonins långsamma sats utan att egentligen vara det. Den börjar som en vänlig folkvisa i C-dur och utvecklas helt fredligt för att plötsligt via en fallande baslinje vräkas in i moll. Här sätter också slagverket in med mörkt skrämmande effekt. Musiken återvänder till dur och allt ljusnar åter. Mot slutet av satsen brytes flödet plötsligt av en mörk trumpetsignal som svaras av flera takter Ass i hela orkestern. Musiken når ett skrämmande stämningsläge som förmodligen är unikt hos Haydn, men inte hos Mahler. För ett ögonblick möts Haydn och Mahler, som två puzzel med en gemensam bit. Sats tre är en menuett som knappast behöver någon kommentar. Finalen börjar med ett lätt och luftigt rondotema - tror man. Satsen utvecklas snarare åt sonatformshållet och temat samlar på sig alltmer kraft för att slutligen nästan snubbla rakt in i slagverket, som svarar med ett fullständigt elektrifierande utbrott. Här är all hotfullhet borta och vi befinner oss mitt i triumfmarschen efter ett krig där ingen dött.

Produced by KAN