Haydn, Joseph: Symfoni nr 44

Haydn påstås ha uttalat en önskan att den långsamma satsen i Symfoni nr 44 (1771/72) skulle spelas vid hans begravning. Symfonin fick därför tillnamnet "Trauer" (Sorg). Robbins Landon går till och med så långt att han menar att verket revolutionerade musikhistorien. "The great period of the Viennese classical style has begun, and it is no exaggeration to say that music was never the same again." Den första wienklassiska symfonin! Finns det skäl för en sådan tyngd? De flesta greppen hade provats tidigare, både av Haydn själv och av andra. Men det är något enskilt ackord, eller någon ny imitationsteknik eller något sådant som är avgörande. Det är sammansättningen som är epokgörande. Tätheten är som i en Bach-fuga, men med städigt föränderlig satsteknik. De två yttersatserna inledes båda med varsin unison serie toner, som sedan visar sig vara avgörande för hela satsens utveckling - det är mer än ett tema eller ett motiv. Det är snarast frågan om en grundgestalt eller grundidé. Tonaliteten blir till ett medvetet uttrycksmedel. Medan en komposition tidigare "gick" i en tonart, blir det nu en komposition kring en tonart. Det viktigaste är trots allt balansen och det dramatiska förloppet: Det händer saker i ett välavvägt tempo som i ett drama med scenbyten och allt.

Produced by KAN