Honegger, Arthur: Symfoni nr 3

Honegger avled 1955 efter tio år av depressioner och självtvivel. Hans livsmod sögs ur honom av andra världskriget. Den Tredje symfonin från 1945 har satstitlar från den katolska dödsmässan. Honegger skrev själv: "I detta verk ville jag symbolisera den moderna människans reaktion mot den tidvattenvåg av barbari, dumhet, lidande, mekanisering och byråkrati som svämmat över oss i flera år."
Första satsen har undertiteln "Dies irae" - Vredens dag. Den andra satsen "De profundis clamavi" - Ur djupet ropar vi [till Dig].
Sista satsen ledde till min största konsertupplevelse med någon orkester. MSO (!) spelade fortfarande i "snäckan" på teatern. Jag minns hur jag greps av skräcken och den mörka ångesten i de första två satserna. Men det var tredje satsen med dess, enligt Honegger själv, avsiktligt "idiotiska tema" som överträffade allt jag hört. Den tunga marschen stegras till en serie utbrott som efter en viss punkt överskred vad jag trodde var möjligt för en orkester. Precis efter det att jag var helt övertygad om att det inte går att spela starkare vrålar orkestern ut ett skri av terror så skakande att jag knappt kunde andas. Plötsligt blir det tyst. När jag ser mig omkring sitter hela publiken som jag, fångade i en inandning med kropparna som sprättbågar. I tystnaden hörde man tydligt hur någon förbluffat sa för sig själv: "Det var som fan!"

Produced by KAN