Jansson, Gunnar: De älskandes röster

De älskandes röster
text Jaques Werup
Gunnar Jansson (1944)

"Längst uti vattubrynet har jag mitt starkaste fäste i tid och rum". Så skrev författaren Jan Östergren. Ett citat som också kan gälla Gunnar Jansson som var en nära vän till Östergren, vilket tydligt speglas i Janssons många tonsättningar av Östergrens texter. Gunnar Jansson har ett fäste i havsbandet på Österlen och det är inte överraskande när han nämner "naturen och främst havet" som en viktig inspirationskälla för sin konst. Att som tonsättare ständigt uttrycka sig i musik kräver ständiga källor att ösa ur, miljöer och människor att inspireras och utmanas av. Det tidiga mötet med den karismatiske tonsättaren, organisten och körledaren Torsten Nilsson i Helsingborg blev avgörande för Janssons väg in i musiken. Studierna i harmonilära, piano och orgel för Torsten Nilsson sattes handgripligen i praktiskt perspektiv när lärarens purfärska motetter skulle uruppföras under söndagshögtiderna i kyrkan efter endast en förmiddagsrepetition. Det ställde stora krav på notläsning.
Gunnar Jansson berättar vidare:
- En gång när jag spelade upp min orgelläxa för Torsten var resultatet av mitt musicerande uppenbarligen inte till belåtenhet. Plötsligt tog han fram sin rakapparat och började raka sig innan jag hade hunnit spela klart!
Jansson nämner också den finländske tonsättaren och kompositionsprofessorn Joonas Kokkonen som en viktig inspiratör. Det blev många och långa samtal i finska Järvenpää om livet och konsten. Men hur filtrerar man som tonsättare de ständiga musikaliska intryck man får om man som Jansson befinner sig mitt i Malmö SymfoniOrkester spelandes viola, omgiven av melodier, ackord och orkesterprakt? Vilka bestående intryck för det egna musikaliska skapandet gav mötena med dirigenter som Herbert Blomstedt, Rafael Kubetlik och Esa-Pekka Salonen? Svaret dröjer inte länge:
- Det är ett previlegium att få vara med och spela! Men det är klart att närheten till det ständigt klingande också kan vara en belastning för fantasin. Man blir fylld av musik.
En enkel matematisk uträkning stöder detta uttalande: 3 verk x 40 konserter x 35 år...
Gunnar Janssons samarbete med poeten Jacques Werup har pågått under många år och ofta med Werup som självklar och fängslande recitatör. Texten till kvällens uruppförande är Werups men formen för samarbetet är en annan, där sex separata texter gemensamt valts ut för att spegla två människors relation under ett dygn. Texterna är jordnära, så även musiken. I partituret finns spännande information: två sångsolister, sex separata satser varav en med celloorkester samt ett accordeon i instrumentariet! Finsk tango, kanske som en fläkt av minnena från Järvenpää!?

© Rolf Martinsson

Jacques Werup
De älskandes röster


Lakanet i sängen svalnar
Efter någon som just har gått.
Vem var hon? Jag känner mig
Så förunderligt hel,
som om någon varit här
och låst in mig i mig själv,
stängt de av mina jag och dörrar
som bara vette ut
mot nya jag och dörrar.

Sommarhimlen kupar sig in
Genom det öppna fönstret,
Åt samma håll som hon gick

På de vanliga gatorna går vi
bland järnstänger och kablar,
vi hör motorer och barnskrik,
någon uttalar ett gatunamn.
Över staden en kupa av glas.

Du skrattar, jag håller dig
I handen som en blindkäpp,
Som ett varmt litet djur.

Jag skall ersätta mina drömmar
Med din milda kroppsvärme.

Kom då, igen, igen,
Med dina tunga bröst
Och stjäl mina drömmar.
Ljug mig full av glömska,
Visa mig fram till ditt altare,
Vitt och lent - som tumören
tickande vid allas ensamhet.

Jag smeker dig över ryggen,
Du ler och blundar.
Vi är maktlösa.
Din kropp finns utanför ditt förnuft,
Därför är du och jag så rädda -
vi dör i varje stund.

Älskade dela med mig
Denna väldiga, upplysta sekund
I den eviga natten,
Denna svaga värme
Av Intet antänt av Intet.

Älskade dela med mig
Den desperata trängseln i nålsögat,
Ondskan och smärtan
Vi avkrävs för att passera,
Vi avkrävs för att passera.

Vackra älskarinna,
I vårt famntag undkommer vi
våra grisgestalter,
i vårt famntag hör du inte
att jag grymtar,
i vårt famntag ser jag inte
dina flickfötters klövar,

Vackra älskarinna,
I den innersta fängelsehålan
I fängelset av kärlek
Lyfter vi en stund.

Varför flackar alltjämt din blick,
fylld av en ständig längtan
efter livet i fjärran?
Älskade, se på mig.

Varför flaxar alltid din hand,
Bort likt en rastlös fågel
När jag uppfylld av hunger
Sträcker mig efter den?

Varför, älskade, inbillar jag mig
Att du säger otro, när du påstår
Att du säger " åtrå"?

Varför skakar alltjämt din kropp,
Spänd som ett djur i koppel
innan jakten skall börja?
Hur kan jag lugna dig?

Varför darrar alltjämt din mun,
Stum av en namnlös oro?
Har du något att dölja?
Älskade, svara mig.

Varför, älskade, inbillar jag mig
Att du säger otro,
När du påstår att du säger " åtrå"?

Du förvandlar mina tårar till kött
och mina tankar till hår och ben
och vägen från ingenting till ingenting
går att mäta med saknad.

Med dig blommar linnet och liggsåren
Som bevis på att kampen
Inte gäller det Tomma.

Med dig finns ett värde i språket,
En metod att överleva med
I en ogästvänlig trakt.

Det är lindrigare död hos dig.
Som en karyatid
Vilar jag mig mot dig
Som ett hus av lösa stenar.

Utan dig skrev jag avskedsbrev
På papper, inte på levande hud,
inte på matjord, inte på den vackra
slätten som doftar gödsel
i luften och ljuset.


Produced by KAN