MOZART,WOLFGANG AMADEUS : EINE KLEINE NACHTMUSIK

Eine kleine Nachtmusik är säkert i mångas tycke det mest kända och mest älskade av Mozarts alla verk. Och man kan undra om det finns något mer välskapt och välpolerat, en perfekt musikalisk pärla. Ordet Nachtmusik är det tyska begreppet för serenad. Vid tillkomsten av Eine kleine Nachtmusik hade Mozart redan komponerat tolv serenader. Jämför man detta verk med de tidigare serenaderna gör den verkligen skäl för namnet, en liten serenad. Det blir en miniatyr, en enkel, klassiskt ren och lättillgänglig bagatell. De tidigare serenaderna kunde vara fyrtiofem minuter långa och innehålla åtskilliga satser. En serenad borde också vara avsedd att spelas utomhus, men det fungerar absolut inte i det här fallet. Det är älskvärd och intim musik för den trängre kretsen. Ja, i själva verket är detta något av det mest finurliga och överraskande Mozart skrivit. En närmare studie avslöjar mängder med oväntade och djärva avvikelser från gängse normer. Han hade säkert mycket roligt när han arbetade på denna serenad, den som dessvärre blev hans sista.

Mozart införde Eine kleine Nachtmusik i sin verkkatalog den 10 augusti 1787 och angav den då som femsatsig. Man har noterat att det på andra plats fanns en menuett, men denna sats försvann tidigt i verkets historia och har aldrig återfunnits. Varför Mozart skrev denna älskvärda underhållningsmusik har man heller aldrig fått veta. Tvärtom har man förvånats över att den mogne mästaren i det kosmopolitiska Wien avbröt det fängslande arbetet med att orkestrera de spännande nattstämningarna i operan Don Giovanni till förmån för denna läckerhet. Var det själva kontrasten han behövde? Var det behovet av att göra uppror mot det stränga regelverket?

© Stig Jacobsson