Mahler, Gustav: Symfoni nr 4

Gustav Mahler
Symfoni nr 4

Med en svindlande framåtblick blev Mahler 1900-talets krönikör i en hel serie symfonier redan under detta århundradets första år. Häri låg kanske också hans personliga förbannelse. De krafter han avbildade hade då fortfarande inte exploderat i två världskrig eller urholkat liv och kultur långt bortom allt gott och ont. Vi kan se det i efterhand medan samtiden blev minst sagt förbryllad. Det är därmed inte så underligt att man uppfattade Mahlers fjärde symfoni som hånfull ironi. Själv betraktade Mahler den som en bild av livet i himlen. Trogen tanken på symfonin som en hel värld fyller han himlen med brödbakande änglar, dansande jungfrur och söndagsskolefärggranna helgon.
Mahler använde alltid en mycket stor orkester i symfonierna alltid utom i den fjärde som snarare har karaktären av kammarmusik. l stället för de labyrintiska utvidgningar av sonatform han utnyttjat i de tidigare symfoniernas förstasatser har fyran en fritt lekfull rondoplan, dvs den form Haydn använde sig av i sina mest frivola ögonblick. Lekfullheten döljer ändå inte en symfonisk utveckling med en förbluffande organisk täthet. Lekfullheten döljer inte heller att den katolske Mahler såg den skrämmande naturguden Pan som en nödvändig närvaro i himlen. Sålunda är den paniska skräcken en ofrånkomlig del av den vision av paradisets portar som utgör Adagiots höjdpunkt.
Kontraster intensifierade till polära motsatser är en av Mahlers viktigaste symfoniska principer: den himmelskt barnsliga lekfullheten dubbelkopieras med hotfulla gravstensfigurer.
Mitt i alla dessa kontraster och skräckvisioner är Mahler en av musikhistoriens klaraste formskapare. Lyssna bara till hans sätt att utnyttja instrumentationen som en belysning av tematiken. Första satsens rondotema förberedes sålunda alltid av bjällror och flöjter. Det första kontrasterande temat markeras genom cell, esspressivo gentemot den föregående musikens "gemächlicher" eller "bekväma" karaktär. Ett nytt tema följer som en duett mellan oboe och fagott, fortsätter mellan fioler och celli, sedan mellan oboe och valthorn osv. Alla förändringar sker utan överledningar. Orkesterfärgerna beskriver formen.
Mahler beskrev själv scherzot som "Freund Hein spielt auf" - Döden spelar upp. Denna sats präglas av en egendomlig instrumentation där en soloviolin skall stämmas om och imitera en djävulskt isande gatumusik.
Den tredje satsen är en serie variationer över två olika teman. Musiken stegras i flera vågrörelser för att slutligen mitt i yttersta upphetsning avbrytas av valthornen som återkallar ordningen. Satsen tyckes sluta upp men exploderar i pukornas fullständigt överraskande fortefortissimo för att återvända till ett ännu tystare definitivt satsslut.
Symfonins final är en sång för sopran och orkester. De tidigare satsernas ofta skrämmande kontraster försvinner här i ett bländande ljus. Texten är, som så ofta hos Mahler, hämtad ur "Des Knaben Wunderhorn" och präglas därmed av en folkviseaktig naivitet. Här finns också det största underverket i Mahlers musik: I denna sagoboksbild i lysande färger på glättat papper finns också det största och djupaste allvaret.

av Tore Eriksson

Produced by KAN