Mahler, Gustav: Symfoni nr 6

Mahlers 6:e symfoni intar en märklig plats i hans skapande och en unik plats i musikhistorien. Den utgör den numeriska mittpunkten för hans symfonier: han skrev fem före och fem efter (om man räknar Das Lied von der Erde och den ofullbordade 10:an). 5:e, 6:e och 7:e symfonierna bildar dessutom en central trilogi: Alla tre saknar uttalat program. Ingen av dem inkluderar människoröster och alla tre flödar av marschrytmer. 6:an är den enda av Mahlers symfonier som består av fyra satser enligt klassiskt mönster med början och slut i samma tonart. Den är också den enda av hans symfonier som slutar tragiskt. Alla de övriga slutar i dur, antingen triumferande (1, 2, 3, 5, 7 och 8) eller förlöst, saligt (4) eller resignerat (Das Lied von der Erde, 9 och 10). Det är endast 6:an som slutar i moll. Mahler själv använde tillnamnet "Den Tragiska" och det är frågan om det inte är den enda tragiska symfonin överhuvudtaget - åtminstone bland de internationella repertoarverken. Beethoven börjar många gånger tragiskt, men slutar aldrig så. Mozarts 40:e symfoni börjar och slutar i g-moll, men den är knappast tragisk, utan snarare en förföriskt skön mardröm, driven av krafter det är bäst att inte känna till. Brahms 4:e symfoni har även den tillnamnet "Den Tragiska", men slutar snarare strängt eller bistert, än tragiskt. Tjajkovskijs Pathetique slutar i djupaste mörker, men det är mer en personlig förtvivlan än objektiv tragik. Endast Mahlers symfoni slutar med en tragisk katastrof - huvudpersonen accepterar inte, förtvivlar inte, resignerar inte - han krossas som en lus av ödet.

Detta är en av musikhistoriens mest objektiva, klassiskt sköna formskapelser och samtidigt den mest subjektiva utgjutelsen av den mest subjektive av alla tonsättare. Det självbiografiska draget framstår tydligt i hustrun, Alma Mahlers, berättelse:

"Efter det att han skisserat den första satsen, kom han ner från skogen för att berätta för mig, att han försökt avbilda mig i ett tema. 'Om jag lyckats eller ej vet jag inte; men du får stå ut med det'. Han syftade på det stora, friflygande temat i första satsen i den sjätte symfonin. I den tredje satsen [numera andra satsen] avbildade han de små barnens orytmiska lekar när de stultade i zigzag över sanden. Barnens röster blev olycksbådande nog alltmer tragiska, och mot slutet dör de ut med ett gnyende. I den sista satsen beskrev han sig själv och sin undergång eller, som han senare sade, sin hjältes: 'Det är hjälten på vilken faller tre ödesslag, det sista av dem fäller honom liksom ett träd fälles'. Detta var hans egna ord. Inget av hans verk kom så direkt från hans innersta hjärta som detta. Vi grät båda den dagen. Musiken och vad den förutspådde grep oss djupt."
När Mahler förberedde uruppförandet i Essen och fick höra musiken för första gången blev han djupt gripen. Upplevelsen förtätades också av ett av de sammanträffanden som återvände med så stor regelbundenhet under hans liv:
"Inget av hans verk berörde honom vid första åhörandet som detta. [Han fick aldrig höra Das Lied von der Erde, 9:an eller 10:an] Vi kom till de sista repetitionerna, generalrepetitionen - till den sista satsen med dess tre ödesslag. När det var över, vandrade Mahler av och an i sin loge, snyftande och vridande sina händer, oförmögen att lugna sig. Fried, Gabrilovitch, Buths och jag stod förstelnade utan att våga se på varandra. Plötsligt kom Strauss bullrande in i rummet utan att märka någonting. 'Jo du Mahler, du får dirigera en eller annan dödsmarsch i morgon, före Sexan - deras borgmästare har gått och dött för dem. Ganska vulgärt gjort - Men hur är det fatt? Vad är det med dig? Men -' och han gick lika bullrande som han kom, helt oberörd och lämnade oss förstenade.

De tre ödesslagen träffade honom redan ett år senare och det sista "fällde" honom: under våren infordrades hans avskedsansökan från Wien-operan; i juli dog hans dotter Anna, fyra år gammal; och några få dagar senare ställde en läkare diagnos om den hjärtsjukdom Mahler till sist dog av. Mahler kopplade detta så starkt till sista satsen i symfonin att han strök det sista hammarslaget.

Detta det mest subjektiva är också källan till den objektiva formskönt klara tätheten. I de övriga symfonierna använder Mahler ofta cykliskt återkommande tematik som ett sammanknytande element. I 6:an går han ett steg djupare, ner bland de musikaliska arketyperna. Symfonin väves inte kring ett koraltema, ett marschtema etc, utan kring Marschen, Koralen, Det Svepande Romantiska Temat etc och viktigast av dem alla: Slaget. Här finns alla former av bultanden och bankanden, piskrapp, yxhugg, pukslag och tuttiexplosioner .

Första satsen börjar med en serie bultanden, som växer ut till en skrämmande marsch. Denna avbrytes av en enkel ackordväxling från fortissimo A-dur till pianissimo a-moll. Mahler har själv beskrivit denna ackordföljd som ett musikaliskt tecken för en "hybrisbestraffning" - det som först kan tyckas vara en ljusning, där "hjälten" fattar mod (och övermod), avslöjar sig alltid vara ett nytt mörker. Under ackordföljden bankas en marschrytm fram i pukorna. Här förenas symfonins tonala/harmoniska grundelement med dess rytmiska. Denna förening återvänder sedan som en serie huvudpunkter genom alla satserna.

Även "scherzot" inledes med en serie bultanden som redan från början för in satsen i de hemska kammare där ordet skämt får en bitter eftersmak. Det är endast andantet (3:e satsen), som är befriad från de infernaliska slagen. Tonarten är Ess-dur - så långt bort man kan komma från grundtonarten a-moll och så nära en äkta fridfullhet "hjälten" överhuvudtaget kan komma. Friden är emellertid bedräglig och när Mahler i ett desperat försök, att med hjälp av koskällor frammana en alpäng långt bortom storstädernas dubbelt förgiftade atmosfärer, lockar han snarare fram bilden av ett schweizervykort som brinner i kanterna.

Finalen börjar med ett slag som utkomponerats i tiden: som damm, bråte och slamsor uppkastade i luften av en störtande ängel. Hybrismotivet vrålas ut och den klassiska sonatformen når sin fullbordan i den arkitektoniskt vackraste final som någonsin komponerats. De tre hammarslagen fälles i satsens tre höjdpunkter. Mahler lyfte visserligen ut det tredje. Ibland spelas det, ibland inte, men det hörs alltid i varje lyssnares hjärta.

Produced by KAN