Mendelssohn, Felix: OKTETT

Det är svårt att tro att Mendelssohns oktett är ett verk av en 16-åring. Verket är så moget och personligt och tekniken så säker att det hade varit en imponerande prestation vilken ålder tonsättaren än haft. Inte ens Mozart, som började komponera tidigare än Mendelssohn, åstadkom något liknande under sina tonår. Men trots den lätthet med vilken Mendelssohn komponerade vid denna tid fanns också ett stort mått av självkritik hos honom. Han reviderade ofta sina verk och oktetten som blev färdig 1825 kom att vänta sju år innan den publicerades i sitt slutgiltiga skick. Verket är unikt och originellt i alla sina delar, men Mendelssohn satte nog själv scherzo-satsen främst. Det var den enda satsen han inte reviderade i oktetten innan den trycktes. Mendelssohns syster Fanny skrev om scherzot att ”han berättade för mig tanken bakom satsen: hela satsen ska spelas staccato och pianissimo, tremolon kommer och går, drillarna ilar med blixtens hastighet. Allt är nytt och besynnerligt och på samma gång lockande och tilltalande. Man känner så närheten till andarnas värld att man vill ta tag i närmsta kvast och följa med på en nattlig färd genom luften. Mot slutet svingar sig första violinen med fjäderlik lätthet iväg - plötsligt är allt över”. Idén ska ha kommit från några rader ur Goethes Faust där Valborgsnatten skildras: ”Här stiger rök, här svävar dimma, glöd bryter fram ur dunst och dis. Än går den som en trådsmal strimma, än strömmar den på källors vis” (övers Britt G Hallqvist). Mendelssohn var själv klar över att verket nästan kunde betraktas som en hybrid mellan kammar- och orkestermusik. Han skrev om scherzot för orkester år 1829 och lät det ersätta den ursprungliga menuetten i hans första symfoni. Dessutom angav han i förordet till verket att ”denna oktett måste spelas i samma stil som en symfoni av varje stämma. Skillnaden mellan piano- och forte-angivelser måste vara mycket precis och tydligare accentuerade än vad som vanligtvis görs i stycken av detta slag”.

© Staffan Storm