Symfoni nr 4, ”Den italienska”

Under en resa i Italien 1830-1831 arbetade Mendelssohn parallellt med två symfonier. Den ena skulle fånga tonsättarens intryck från den pågående italienska vistelsen och den andra var reflexioner över en tidigare resa till Skottland. Inte oväntat blev, i den sydländska omgivningen, den ”italienska” färdig först. Den ”skotska” kom att få vänta i drygt ett decennium på att bli fullbordad. Men efter uruppförandet av den ”italienska” i London 1833 drog Mendelssohn tillbaka verket och påbörjade revisioner. Symfonin kom inte att publiceras förrän efter hans död, därav den omvända numreringen av dessa båda symfonier. I ett brev hem till systern Fanny berättade han om arbetet på den nya symfonin: ”Jag har åter börjat komponera för full kraft och den italienska symfonin gör stora framsteg. Den kommer att bli det lyckligaste stycket jag har skrivit, särskilt sista satsen”. Tanken med symfonin var inte bara att fånga intrycken från landskap, konst och kultur utan också vitaliteten hos folket han mötte. När Mendelssohn 1832 fick en beställning från Londons filharmoniska sällskap var det detta verk han erbjöd dem. Här blev verket en mycket stor framgång. ”Mendelssohn var en enastående succé vid konserten. Han dirigerade sin magnifika A-dursymfoni och fick stormande applåder”, rapporterade en av orkesterns styrelsemedlemmar efter premiären 13 maj 1833. Men Mendelssohn drabbades snart av tvivel och började omarbeta verket och skrev senare att det ”kostat mig några av mina bittraste stunder”. Han tillät aldrig att verket spelades i Tyskland. Första satsens öppning fångar omedelbart lyssnaren med sina snabbt upprepade blåsarackord ur vilket huvudtemat i violinerna frigör sig. Andra satsen är en återhållsam vandringsmusik med sorgemarschkaraktär, medan tredje satsen är en menuett med lite ålderdomligt, tillbakablickande drag. Mendelssohn kallar finalen ”saltarello”, en folklig dans med rötter i 1300-talet. Satsen är vild, snabb och full av överraskande vändningar.

© Staffan Storm