Mendelssohn, Felix: Violinkonsert

I ett brev från juli 1838 skrev Mendelssohn till Ferdinand David, konsertmästare i Gewandhaus-orkestern: "Jag skulle vilja skriva en violinkonsert för Er till nästa vinter. En i e-moll maler i mitt huvud och öppningen ger mig ingen ro." Sedan fick emellertid David utöva vänliga påtryckningar för att arbetet skulle komma igång. Han fungerade också som violinteknisk konsult åt Mendelssohn. Konserten var färdig för trycket i december 1844 och uruppfördes av Ferdinand David med Niels Gade som dirigent i mars året därpå.

Mendelssohn var sällan särskilt inriktad på experimenterande. Han strävade i stället efter det välbalanserade uttrycket och de sköna proportionerna inom de klassiskt etablerade formernas ramar. Men just då det gällde konsertformen tycks hans experimentlusta ha vaknat. Redan i den första pianokonserten från 1831 genomför han kraftiga förändringar av den klassisk-barocka modellen. Det mest påfallande är att det inledande orkesterpartiet eller ritornellen uteblir. De tre satserna förenas genom överledningspassager. Denna förnyade modell fick stor betydelse under resten av 1800-talet. Mendelssohn använder den själv i violinkonserten.

Solokadensens traditionella plats i en konsert var mellan slutet av rekapitulationen och codan i första satsen. Mendelssohn flyttade fram den så att den fungerar som en överledning mellan genomföringen och rekapitulationen. Denna placering förhöjer dramatiken avsevärt. Trots att Ferdinand David komponerade stora delar av kadensen är just de stegrande överledande fraserna Mendelssohns egna.

Produced by KAN