Ferdinand David var en av det tidiga 1800-talets mest betydande tyska violinister. Han blev redan tidigt god vän med Mendelssohn. De var i samma ålder, födda i Hamburg och båda var underbarn. När Mendelssohn 1836 blev ledare för Gewandhaus-orkestern i Leipzig kallade han David till konsertmästare i orkestern och här kom han sedan att stanna resten av sitt liv. Så tanken att de båda skulle samarbeta om en ny violinkonsert låg i luften. De första idéerna till verket omnämns redan i ett brev 1838 – valet av tonarten e-moll är bland det första som nämns. Mendelssohn och David hade kontinuerligt kontakt under arbetets gång, något som framgår av ytterligare brevväxling. Tidigt på hösten 1844 var konserten klar och 13 mars 1845 uruppfördes verket i Gewandhaus. Eftersom Mendelssohn inte var i Leipzig just då övertogs dirigentskapet av en annan inflytelserik person i kretsen runt honom, den danske tonsättaren Niels W Gade. Verket blev omedelbart populärt och togs redan samma år upp på repertoaren av den 14-årige Joseph Joachim, som studerade in verket tillsammans med David. Joachim utvecklades senare till att bli den dominerande violinisten i den tyska skolan under andra hälften av 1800-talet och kom själv att initiera ett flertal nya konserter av bl a Bruch, Dvorák och inte minst Brahms. Mendelssohns konsert kan sägas vara en av de främsta representanterna för den lyriska konsertformen, med rötter i Mozarts sena konserter, under den tidiga romantiken. Det är långt ifrån Paganinis virtuoserier, där solistens speltekniska fyrverkerier helt dominerar, likaså ifrån den symfoniska, expansiva konsertform Beethoven utvecklade. Hos Mendelssohn står det lyriskt sångbara i fokus och violinens hela register vecklas ut, också det uttrycksmässiga, ömsom diskret beledsagad av och ömsom intimt sammanflätad med orkestern.

© Staffan Storm