Mozart, Wolfgang Amadeus: Così fan tutte
Opera i två akter
Det var först en bra bit in på 1900-talet som Mozarts Così fan tutte (K588) hittade sin rätta plats bland operakonstens mästerverk. Vändningen kom när Richard Strauss 1922 dirigerade en föreställning under Salzburgfestivalen. För det ska genast sägas att den sene Mozart i många stycken betraktades som en svårsmält och kontroversiell tonsättare i det mycket konservativa Wien. Den här gången hade dessutom den, i den förskräckta publikens tycke, osmakliga och frivola handlingen kastat sin skugga över själva musiken.
Men låt oss ta det hela från början
Mozart hade haft stora framgångar med sina operor Figaros bröllop och Don Giovanni, såväl i Wien som i Prag. I båda fallen hade kejsarens hovpoet Lorenzo Da Ponte svarat för librettot, och i båda fallen hade kejsaren tagit del av föreställningarna med stor förtjusning.
Han beställde därför ännu en opera av Mozart och för tredje gången inleddes ett samarbete med hovpoeten Da Ponte. Deras båda tidigare operor hade byggt på litterära förebilder, men den här gången var det kejsaren själv som bestämde vad det hela skulle handla om – även om det inte blev känt förrän långt efter hans bortgång att det faktiskt var kejsarens idé. Han ville säkert inte förknippas med det skandalösa ämnet.
Handlingen ska ha haft sin grund i en verklig händelse som lär ha inträffat ungefär vid denna tid i Trieste, eller var det kanske i Wien. Den gav upphov till förtjust fnitter i hovkretsarna och skvallret spred sig över staden. Da Ponte hade säkert inget emot historien, kanske kände han sig till och med hemmastadd med den. Han lät sig i alla fall inspireras till sitt elegantaste libretto, med en i tidens smak symmetrisk struktur i två akter och med två kärlekspar. Alla de inblandade får varsin aria i varje akt – utom Alfonso som bara har en aria.
Vad handlar det om?
Två unga officerare var förlovade med ett par systrar, och eftersom männen var helt säkra på att flickornas minne var kortare än deras tanke, så kunde de inte lita på deras trohet. Männen ingick ett vad med en inbiten gammal ungkarl om att de lätt kunde få flickorna att byta partner genom att, som i Da Pontes text, använda sig av en opera buffas alla och allra vanligaste och enklaste knep: ändra identitet genom att byta kläder, låta en näbbig kammarjungfru intrigera fritt, genom att plocka in falska läkare och notarier på scenen. Storyn är nästan beklämmande enkel, och Da Ponte har dessutom skalat bort alla de ovidkommande sidohändelser som brukar förekomma i sådana här operor. Givetvis går allt männens väg, men man möts kärleksfullt mot slutet.
Så kom arbetet igång.
Arbetet med operan sattes igång med stor hast. Mozart arbetade febrigt och han använde sig av ett förenklat skrivsätt med förkortningar och antydningar, något som han annars aldrig gjorde. Man vet inte mycket om själva tillkomsttiden, kanske helt enkelt beroende på att den var så koncentrerad och inte lämnade plats för annat än intensivt arbete, ett arbete som inte tillät andra aktiviteter. Mozart hade annars vanligen åtskilliga arbeten på gång samtidigt, men den här gången lämnade han bara ett annat betydande verk ifrån sig, men å andra sidan ett av hans allra bästa; klarinettkvintetten (K581). Mozart stod verkligen på toppen av sitt skapande, men hans livslånga förhoppning om en inkomstbringande anställning slog fortfarande fel. Just nu, när han inte heller hade tid med undervisning och annan verksamhet, var ekonomin i botten, vilket också avspeglas i en ökad frekvens av tiggarbrev till den generöse frimurarbrodern Michael Puchberg.
Arbetet påbörjades i september 1789 och var slutfört i december. I sin bostad vid Judenplatz i Wien spelade Mozart den 31 december upp sitt nya verk för bland andra Puchberg och Joseph Haydn. Kanske vidtog därefter några justeringar med anledning av deras kommentarer, innan den första orkesterrepetitionen ägde rum den 21 januari 1790.
Man undrar stillsamt hur det var möjligt att ge premiären redan den 26:e, åter på Burgtheater. Mycket hade förmodligen kunnat repeteras under komponerandets gång, men nog verkar tiden knapp, om än inte ovanlig vid denna tid. Mottagandet blev entusiastiskt och Mozart kunde dagen efter premiären fira sin trettiofjärde födelsedag med tillförsikt. Det blev nya föreställningar den 28 och 30 januari samt den 7 och 11 februari. Men den 20 februari avled kejsaren, förmodligen utan att ha haft möjlighet att se sin opera, och under hovsorgens dagar gavs inga nya operaföreställningar. Från 6 juni till 7 augusti visade man den på nytt fem gånger, för att sedan försvinna från Wien under Mozarts levnad – han avled ett drygt år senare, i december 1791. Innan dess hade man kunnat se Così fan tutte också i Prag, Dresden, Frankfurt och Amsterdam – men helt utan Mozarts egen medverkan.
Vem var Da Ponte?
Lorenzo Da Ponte var sex år äldre än Mozart och hade innan de för första gången träffades sommaren 1783 hunnit med en omtumlande karriär. Han skulle sedan överleva sin vän och fullfölja en levnad av det mer spektakulära slaget innan han gick bort som 90-årig amerikansk medborgare.
Han föddes i Cenda, några mil norr om Venedig, och i Venedig var intrigerandet en skön konst, och erotiska äventyr uppenbarligen legio. Casanova bodde ju i staden vid denna tid, och kom att bli en av Da Pontes närmaste vänner under flera årtionden. De var också varandras jämlikar som kvinnokarlar. Da Ponte har i sina memoarer – lika läsvärda som Casanovas – utförligt berättat om sina erövringar med tillhörande flykter och undanflykter, om nöjeslivet, om spelberoende och ruin. Han tvingades ofta fly från inkasserare och myndighetspersoner.
Samtidigt var han en lärd person med enormt minne. Innan han fyllt tjugo kunde han utantill recitera alla latinska och italienska klassiker och ett flertal grekiska. Han skrev briljanta hyllningsverser, men skrev också revolutionära frihetsdikter. Efter att ha satt alltför många ”föräldralösa” barn till världen hotades han av sju år i fängelset under Dogepalatset, utan ljus, men med vatten och bröd. Inför sådana framtidsutsikter valde han att fly till Österrike.
Mötet med Mozart blev avgörande. Deras personligheter var absoluta motpoler, så de kompletterade varandra, men var misstänksamma. Mozart skrev för säkerhets skull hem till pappa Leopold om sina intryck: ”För du vet ju hur dessa italienska herrar är. Mycket artiga ansikte mot ansikte … nog, vi vet allt om dem! Om han är som Salieri, får jag aldrig ett ord av honom. Men hur gärna skulle jag inte vilja visa vad jag kan göra av italiensk opera.”
Figaro blev deras första fullbordade samarbete. Denna pjäs som kejsaren uttryckligen förbjudit Emanuel Schikaneder (som senare skrev texten till Mozarts opera Trollflöjten) att sätta upp med sin teatergrupp. Författare och tonsättare träffades ofta, och Figaro blev så bra, även textligt, att till och med Beaumarchaise själv storligen imponerades av hans koncentrat och nydiktning.
Da Pontes arbete uppskattades, och hans personliga erfarenheter kom väl till pass när han tillsammans med Mozart skrev Don Giovanni. I Prag hade denna opera haft svår konkurrens med operan La casa rara – ett samarbete mellan Da Ponte och tonsättaren Martin y Soler. Da Ponte kunde inte övervara premiären av Don Giovanni eftersom han samtidigt som hovpoet måste övervara premiären av sin och hovtonsättaren Antonio Salieris opera Axur, Rè d’Ormus. Han levde ett hektiskt liv.
Noteringar berättar märkligt nog att även Così först skrevs för Salieri, men att denne funnit texten och handlingen ovärdig honom. Till Salieri skrev han då istället Il talismani, medan texten till Così gick vidare till Mozart.
Varför reagerade man så surt på 1800-talet?
Da Ponte kallade alltid sitt sista samarbete med Mozart för La scola degli amanti, och trots att han var italienare stavade han alltså fel till scuola – och denna titel Fästmansskolan, står kvar som underrubrik till detta Dramma giocoso, lustspel, vilket Mozart betecknade det som. Men operan har blivit känd och älskad som Così fan tutte, och den titeln är i själva verket ett citat från första akten av Figaros bröllop. I sjunde scenens terzett ondgör sig Basilio över ”Così fan tutte le belle!” – så gör alla skönheter. Così fan tutte – så gör de alla! Tutte är femininformen av ordet, så det är kvinnor det är fråga om. Så gör alla kvinnor. Det vill säga bedrar sina män.
Under 1800-talet, när romantikerna gudaförklarade sina genier, och Mozart blev den främste av dem alla, kunde man inte förlika sig med att han skrivit musik till något så ohöljt erotiskt, frivolt och lättsinnigt som Così. Möjligen kunde man förlåta honom, eller i alla fall förstå honom, eftersom han säkert tvingats skriva detta verk. Man kunde ju inte motsätta sig kejsarens order. Under hela 1800-talet försökte man därför på olika sätt kringgå problemet genom att ändra Da Pontes text, denna onaturliga historia.
I en version av den framstående dramatikern Devrient fick Despina avslöja männens planer för flickorna, vilka fortsatte spelet som en medveten komedi som till slut fick männen att stå där med skammen. I andra versioner var det männen som var otrogna, som om det vore bättre. Man gick till och med så långt att man använde Mozarts musik till helt andra texter, som till Shakespeares sagospel Cymbeline eller hans komedi Kärt besvär förgäves. Man försökte sig också på Calderóns Dame duende, eller som i Danmark där Adam Oehlenschläger skrev en helt ny text med titeln Flykten från klostret.
Det är också frapperande hur tveksam man ställde sig till att sätta upp Così runt om i Europa. Till Stockholm kom den först den 14 maj 1830, då med titeln Trohet på prov, och här fick den nedgörande kritik. Sedan återkom den inte till Stockholmsoperan förrän 1940 (!), men då med fullständig framgång, dirigerad av Fritz Busch och med regi av sonen Hans Busch.
Den för publiken så svårsmälta intrigen med trolösa kvinnor och bedragna män, rann uppenbarligen också över på musiken. Till och med Beethoven, Wagner och Richard Strauss librettist Hugo von Hoffmannsthal uttryckte sträng kritik över lättsinnet. Men visst är det märkligt hur moralen kan förblinda förståndet. Hur kunde man undgå att lägga märke till hur otroligt känsligt och förstående Mozart behandlat stoffet? Hur kunde man missa hans leende ironi och hans glimtar i ögonvrån när han berättade denna saga? För något annat än en saga är det naturligtvis inte. Att försöka smyga in realism vore att förpassa handlingen till löjets sophög. Det är helt enkelt fråga om en lustig anekdot, ett tankeexperiment. Handlingen svävar över den krassa verkligheten.
Mozarts storhet
Mozart hade en för tiden unik insikt i den mänskliga naturens vindlingar, och han hade en unik förmåga att skildra den. Han förstod vår bräcklighet, vår flyktighet, vår sårbarhet. Med sin oöverträffade fingertoppskänsla visade han prov på sin djupa människokunskap. Även i en saga skapar han människor med många bottnar. Bakom maskerna finns verkliga människor. Den torftiga komedin ger bara ett sken av verkligheten, musiken lyfter den över komedin och ger en doft av allvar bakom leken. Det är en kärleksfull parodi över mänskliga svagheter.
Berättelsen är tydligare och flyter långsammare fram än i Figaro och Don Giovanni. Men i detaljerna finns ett rikt liv, och musiken är fylld av sofistikerad finess. Liksom hos Shakespeare finns en genast begriplig yta, och därunder ett djup och en ömsinthet som balanserar över avgrunder. Mozart har överträffat sig själv i musikalisk uppfinningsrikedom och variation. Han har skapat en musik som är ett underverk av äkthet. Det har blivit en opera som mer än någon annan är fylld av olika former av ensembler: sextetter, kvintetter, trios och duetter. Det är en opera där Mozarts orkestreringskonst firar de största triumfer, lyssna särskilt på hur väl han använder blåsarna.
Idag intar Così fan tutte en självklar plats såväl bland Mozarts som hela operalitteraturens omistliga mästerverk.
Stig Jacobsson