Mozart, Wolfgang Amadeus: Symfoni nr 29

Under 1700-talet var durtonarten symfonins normaltillstånd. Mollsymfonier betraktades som extrema i uttrycket redan genom valet av tonart. Stämningen hade i dessa verk oftast rötter i operans beskrivningar av stormscener - yttre eller inre. Detta gäller t ex för Mozarts båda g-mollsymfonier. Det spelar ingen roll om man vill tänka sig dessa stycken som personliga bekännelser eller ej, gesterna är operatiska.

Då är det så mycket märkligare när en dur-symfoni präglas av operans allvarligare och mer dramatiska gestik. Så är fallet i en av Mozarts främsta symfonier, A-dursymfonin från början av 1774.

Mozart hade precis besökt Wien och hört en del nya Haydn- kompositioner. Denne var speciellt upptagen med utvecklingen av möjligheterna att kontrastera kammarmusikaliska fraser mot symfoniska. Mozart tog uppenbarligen djupa intryck. Spänningen mellan det kammarmusikaliska och symfoniska bidrar i hög grad till dramatiseringen av A-dursymfonin.

Produced by KAN