Mozart, Wolfgang Amadeus: Symfoni nr 36 "Linzsymfonin"

Symfoni betyder som bekant samklang och har använts i många olika sammanhang genom århundraden. Under mitten av 1700-talet växte den numera gängse innebörden organiskt fram, ett patenterat fyrsatsigt orkesterverk som med Haydn och Mozart under 1770-1780-talen fylldes med genial dignitet till form och innehåll.
Då Mozart med sin unga hustru efter en två månaders vistelse hos fader Leopold i Salzburg för att där söka övertyga den grundmurat misstänksamme om svärdotterns förträfflighet, i slutet av oktober 1783 var på hemväg till Wien gjordes ett uppehåll i Linz hos vännen greve Thun. Denne greve Thun anordnade en "akademi" (konsert) i stadens teater. Mozart hade inget verk med i bagaget och skrev därför till sin far:
"Tisdag den 4 november skall jag ge er en akademi här på teatern. Då jag inte har en enda symfoni med mig skriver jag hals över huvud en ny, som måste bli färdig till dess..." (Brev 31.10.1783). På fem dagar var denna Linzsymfoni ett fullbordat faktum, ett verk som är allt annat än ett resultat av jakt och tidspress, underbart i sin leende lekfullhet där allvar och gestaltningsvilja är högst medvetna komponenter - detta märks tydligt i den logiska uppbyggnader av form och material, med den långsamma inledningen som en dramatisk ridåuppgång (ett grepp som Haydn synnerligen verkningsfullt använt i elva av de tolv London symfonierna). En symfonins mästare har fört notpennan, man tänker på en hundra år senare resignerad suck av Brahms : "Vad dessa jättar var lyckliga som kunde kasta loss på detta sätt!" Nåja, han var inte så dålig han heller! Det existerar en synnerligen fängslande upptagning av denna symfoni med den store Mozartdirigenten Bruno Walter där man också får lyssna till en inträngande repetition före konserten.

av Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN