Nystroem, Gösta: Symfoni nr 3, "Sinfonia del mare"

GÖSTA NYSTROEM
Symfoni nr 3, "Sinfonia del mare"
Mer än någon annan i den svenska musiken har Gösta Nystroem kommit att förknippas med havet och den svenska västkusten. "Jag kan inte leva och företa mig någonting om jag inte får bo vid havet, det enda", skriver han i sin memoarbok Allt jag minns är lust och ljus. Redan 1925 skrev han som nydanande modernistiska baletten Ishavet för Svenska baletten i Paris. Senare skulle han skriva körverket Havsvisioner, sångcyklerna Sånger vid havet och Ute i skären samt pianosviten På reveln. Även operan Herr Arnes penningar utspelas i den bohusländska skärgården, och i scenmusiken till Shakespeares drama Stormen hittar man många havsbilder. Det mest betydande "havsverket" är nog ändå hans tredje symfoni, den som också kallas Sinfonia del mare (havssymfonin). Den påbörjades 1946 och fullbordades i Marstrand i december 1948. Större delen av verket skrev han emellertid vid ett annat hav, Medelhavet, närmare bestämt på Capri, dit han kommit innan turisterna började invadera ön efter andra världskriget. Han har själv berättat hur vännen Ebba Lindqvists dikt Det enda kom att svara för inspirationen. "Kring denna dikt och tonsättningen av densamma byggde jag hela symfonin, som blev Sinfonia del mare, dedicated to all sailors on the seven seas. Och havet låg därute och inspirerade mig tillika med en skotsk-engelsk flicka, som bodde uppe i Anacapri. Vi vandrade på det högra gränsberget Monte Solaro och plockade anemoner och lekte förälskade och sinfonian växte ut på bredden, trots alla formproblem ganska klar och överskådlig, tror jag. Mycket beroende på lugnet och den havsnära rytmen i Ebba Lindqvists sköna dikt."
Alla kände ärligheten och engagemanget i musiken, och symfonin blev genast en stor framgång. Den spelades inte bara runt om i Norden, utan även av många orkestrar på kontinenten, där man gärna betraktade den som en syntes av det romantiska och det moderna. Satserna följer varandra utan pauser, så som ett hav går över i ett annat och skapar ett flöde utan gränser med sugande dyningar men också våldsamma stormar och rogivande stiltje. Kanske är detta mer en stor symfonisk dikt än en symfoni, en målning av havet med en lugn hamn som utgör tonsättningen av dikten.

Så som man flyr från den älskade,
inte orkar förtäras och förnyas i ett, i ett,
så har jag flytt från havet.
Men snart kommer tiden,
då jag måste dit igen,
sitta vid havet och veta,
att det är det enda på jorden.
Och såsom till sist allt liv är förgäves,
som man lever allena utan den älskade,
så vet jag,
att dessa soliga dagar i skogen
och denna fågelsång, som jag lyssnar till,
skall jag genast ge upp för ett stråkdrag
av vinden från havet.
Ebba Lindqvist



© Stig Jacobsson jan 2007

Produced by KAN