Pettersson, Allan: Barfotasånger

Allan Pettersson måste vara ett av de säregnaste utskotten på den europeiska musiktraditionen. Man har jämfört med Mahler, Honegger och Blomdahl, men ingenting träffar ens i närheten. Hans musik är en märklig förening av elementär urkraft och personlig klagosång. Uppenbarelser omväxlar med grinig påstridighet; äkta skräckvisioner något som liknar naiv barnatro.

Barfota i urskogen

Naturen är ofta en inspirationskälla för målare och tonsättare, men den är också en urkraft i sig som ger nedslag i vårt nordiska kynne. Dirigenten Antal Dorati blev förtrollad av Petterssons musik under sin tid i Stockholm. Han tog sig an verken och framförde dem världen över samt bearbetade också en del av Petterssons musik. Underligt nog så spelas inte hans orkestrering av Petterssons bitterljuva Barfotasånger så ofta.
Allan Pettersson skrev själv texten till de 24 "barfotasångerna". Namnet på sångerna är hämtat från en av dem, där det beskrives hur en flicka går barfota genom nässlor. Och Herren går bland tistlar. Tonsättningen är tidig, 1943-45, långt före de sönderslitande symfonierna. Men det går knappast att höra dem utan relation till orkesterverken. De konfessionslösa känslornas oreligiösa ångest och förtröstan. Texterna leder på stigar och stadsbakgator till en martinssonsk landsbygd där melodiernas konstlösa enkelhet söker samma förlåtelse som symfoniernas förklarade slutklanger. Barfotasångerna var i sin ursprungsform satta för röst och piano. De har sedan gett upphov till flera olika arrangemang,. Sättningen för solist och orkester genomfördes av Antal Dorati 1968 efter det att han hade lett sjätte och sjunde symfonierna i de konserter som kom att bli Allan Petterssons genombrott. Orkesterversionen ägnas åt åtta av sångerna. Instrumentationen håller sig så nära pianooriginalet som möjligt

Produced by KAN