Prokofjev, Sergej: Romeo o Julia

Prokofjevs Romeo o Julia

Redan under studietiden i St. Petersburg gjorde sig Prokofjev ett namn som radikal och modern "gymnasist terrible" (han hade passerat enfant-åldern i sin mest terribla fas). Han komponerade t ex kantaten De är sju (1910). Stycket är så stökigt att Socialstyrelsen förmodligen skulle sätta små etiketter på det, om de bara kände till det. Åtminstone gravida kvinnor bör skriftligen varnas av konsertarrangören. Under mellankrigstiden vistades han till största delen i Frankrike och USA. Han hade redan 1914 kommit i kontakt med Sergej Djagilev och komponerade flera baletter åt dennes Ballets Russes. Under denna tid skrev han också en rad märkliga operor bl a Den flammande ängeln, om en relativt hysterisk kvinna som har ett förhållande med en brinnande ängel. Det är en av 1900-talets bästa operor. Typiskt nog för vår korkade tid är den praktiskt taget helt förbisedd.

1934 hade Prokofjev tröttnat på Västvärlden och längtade hem. Han hamnade i stort sett omedelbart mitt i den stalinistiska kulturlobotomin. Redan under återkomståret fick Prokofjev en beställning från Kirov-teatern på en balett över Shakespeares Romeo och Julia. Ämnesvalet innebar en helomvändning gentemot de tidigare europeiska baletterna. Prokofjev förklarade detta själv med att den västeuropeiska publiken ville ha flera korta, handlingslösa baletter under en kväll, medan den ryska ville ha helaftonsbaletter med så mycket handling man överhuvudtaget kunde pressa in. Dessutom hörde klassikerna märkligt nog till det godkända under socialrealismen.

Initiativet till baletten kom visserligen från Kirov-teatern, men den kontrakterade beställningen överflyttades snart till Bolsjoj-teatern i Moskva. Prokofjev författade under våren 1935 ett scenario tillsammans med teaterproducenten Radlov. Efter konsultationer hos koreografen färdigställdes kompositionen under sommaren samma år. Sedan började problemen. På Bosjoj ansåg man att stycket var odansbart och bröt kontraktet. Premiären hamnade i stället i Brno - 1938. Först ytterligare två år senare fick baletten sitt sovjetiska uruppförande på Kirov-teatern. Åter igen föregicks föreställningen av gruff och bråk. Dansarna menade att de inte alltid kunde höra musiken och det man kunde höra kunde man inte dansa efter. I stället för Prokofjevs musik plockade man ut annan, som gick att öva efter.

Även den första versionen av slutet ställde till rabalder i Sovjet. Prokofjev använde sig först av ett lyckligt slut - åtminstone dog ingen. Han menade att sig ha rent praktiska skäl: Levande människor kan dansa, medan oförmågan att göra det är en av de egenskaper man känner igen döda på. (Ytterligare ett tips till Socialstyrelsen). Sedan han fått kritiken att slutet inte uttryckte verklig glädje och insett att det var helt riktigt, tillät han trots allt Romeo och Julia att dö och dessutom till lämplig, nyskriven musik.

I Romeo och Julia frångår Prokofjev sin egen omedelbara tradition som alltså snarast hade sina rötter i Djagilevs Paris-uppsättningar och i synnerhet då Stravinskys Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. I stället griper han tillbaka på Tjajkovskijs symfoniska helaftonsbaletter. Dessutom för han in ett wagnerianskt element i form av en komplex ledmotivapparat. Dock med en hel del begränsningar. Han låter t ex aldrig motiven bilda familjer där den musikaliska och dramatiska släktskapen spelar en förklarande roll. Motiven får inte heller bilda större scensammanhang, motsvarande symfonisatser. Hela det tematiska förrådet är inte heller indraget i ledmotivstrukturen. Prokofjev tycks mest ha intresserat sig för ledmotiv kring de två huvudpersonerna. Övriga roller har många gånger mycket karakteristiska motiv, men de är isolerade och sugs aldrig upp i en symfonisk utveckling. Amman har t ex ett mycket lättigenkännligt motiv. Det dyker upp på ett par ställen och bidrar till teckningen av hennes gestalt, men det växelverkar egentligen aldrig med något annat motiv. Överhuvudtaget är musiken starkt gestisk och på gränsen till pantomimackompanjemang. Även i detta drag griper Prokofjev tillbaka på äldre modeller.

De två sviterna plockar ut både slutna dansnummer och och högdramatiska centralpunkter och formar en sorts konfliktkarta över hela förloppet. Många gånger sätter man samman delar på nya sätt ur sviterna eller t o m ur baletten - som titthål in till hjärtatas djupaste förskräckligheter (tonåren - om någon skulle ha glömt det).

Produced by KAN