Rachmaninov, Sergej: Pianokonsert nr 2

Rachmaninov utvecklades under 1900-talet till en av de främsta pianovirtuoserna. Det var märkligt nog inte hans ursprungliga avsikt. Under studietiden var han i stället envetet inriktad på en bana som tonsättare. Det blev därför ett mycket hårt slag för honom när hans första symfoni gjorde ett förskräckligt fiasko hos både Moskva-publiken och kritikerna. Av allt att döma var konserten, som leddes av Glazunov, dåligt repeterad och illa spelad. När stycket spelas nu för tiden är det svårt att förstå César Cuis reaktion: "Om det skulle finnas ett konservatorium i Helvetet och en av dess begåvade elever skulle tilldelas uppgiften att komponera en programsymfoni om Egyptens sju plågor och om han skulle skriva en symfoni som påminner om herr Rachmaninovs - så torde uppgiften kunna betraktas som lysande löst till helvetsinnevånarnas förtjusning och fromma." Tydligen var de flesta i premiärpubliken lika negativa, om än inte lika sarkastiska. Rachmaninov greps av förtvivlan och depression. Han förlorade helt tron på den egna förmågan att komponera. Goda vänner rekommenderade terapi hos amatörmusikern och psykoanalytikern dr. Nikolaj Dahl. Rachmaninov bekände senare till sin egen förvåning att Dahls hypnotiska suggestion fungerade.
Under hösten 1900 började idéerna växa och de två sista satserna till Pianokonsert nr 2 kunde presenteras under en konsert i december samma år. Det kompletta verket fullbordades under våren följande år och fick sitt uruppförande med tonsättaren som solist och Aleksandr Siloti som dirigent.

De åtta tunga pianoackord som inleder konserten öppnar portarna till svartalfernas och mjältsjukans rike. Detta var domäner som Rachmaninov upprepat utforskade. Han har kanske inte betraktats som en av 1900-talets främsta tonsättare, men då det gäller det svartlysande svårmodet är hans passion (i dubbel bemärkelse) oöverträffad. Ur mörkret växer så småningom en varmt lyrisk virtuositet som på sina ställen kan få även härdade konsertpianister att baxna.

Produced by KAN