Rachmaninov, Sergej: Symfoni nr 2

Under 1900-talet reagerade man mot den gamla synen på musik som "känslornas språk" och försökte allt ihärdigare att betrakta den som "andens fria forskning" - en intellektets angelägenhet inte känslans. Man lyckades över all förväntan. Rachmaninov kom under århundradets gång att betraktas som allt mer otidsenlig. Den starkt betonade intellektualismen tilltalade honom inte, så han var nog egentligen införstådd med otidsenlighetsstämpeln. När han blev ombedd att förklara vad musik betydde för honm svarade han: "Vad är musik? hur kan den definieras? Musik är en stilla månljus natt, suset från sommarens lövverk. Musik är det avlägsna klämtandet av klockor om aftonen. Musik föds endast ur hjärtat och talar endast till hjärtat. Den är kärlek. Musikens syster och dess moder är - sorg!" Märkligt nog talar han i den första delen inte om toner, ackord eller melodier. Denna del skulle kunna tolkas som att musiken finns i verklighetens ljud - ett uttalande som t o m John Cage skulle kunna instämma i. Men det är nog inte vad Rachmaninov menar. Det han syftar på är förmodligen musiken som direkt uttryck för känslor och atmosfärer.

Rachmaninovs första symfoni fick ett katastrofalt uruppförande. Både Tanejev och Rimskij Korsakov hade försökt att få den unge tonsättaren att förstå att symfonin behövde revideras innan den spelades offentligt. Glazunov som dirigerade var förmodligen berusad. Rachmaninov blev avrättad av kritikerna. Det tog honom flera år av depressioner och terapi innan han vågade sig på en symfoni igen. Nr 2 komponerades 1906-07 och uruppfördes 1908. Rachmaninov hade skaffat sig ordentligt med erfarenhet som orkester- och operadirigent. Han ledde själv orkestern i St Petersburg.

Produced by KAN