Rautavaara, Einojuhani: Symfoni nr 7

Einojuhani Rautavaara bekänner sig själv som romantiker, något som inte var helt lätt under 1900-talets sista decennier. Enligt honom befinner sig romantikern utanför alla tidens och rummets koordinatsystem. Hur hans musik än förändrats genom olika stilfaser brinner den alltid med samma romantiska intensitet. Även om Rautavaara har skrivit ett par ordentligt framgångsrika operor har tyngdpunkten i hans musik förblivit i instrumentalmusiken och i synnerhet då i de sju (åtta) symfonierna. I de två första anknyter han till Sjostakovitj, Prokofjev och Stravinsky. Den tredje är en "symfoni om Bruckners symfonier". Trots den fylliga romantiska klangen är den baserad på en tolvtonsserie. Efter en utflykt in i den totala serialismen med Symfoni nr 4, "Arabescata" återvände Rautavaara under slutet av 60-talet till (neo)romantiken. Tio år senare inledde han en serie av "änglakompositioner", först med Angels and Visitations (1978), senare en kontrabaskonsert Angel of Dusk och nu senast Symfoni nr 7 - Angel of Light (1994).
När en ny religion tar över brukar den demonisera de gamla gudarna. Vår tids sekulariserade materialism har kommit med ett nytt grepp: "förkitschning". Så har änglar i våra dagar blivit till små feta bebisar från att ha varit Guds mest direkta emanationer. När Rautavaara använder ordet "Angel" i en verktitel syftar han naturligtvis på den äldre betydelsen. Han hänvisar t o m till C G Jungs arketyper och lockar fram musiken genom att använda änglatiteln som ett mantra. Detta är religiös musik i ordets bästa bemärkelse.

Produced by KAN