Ravel, Maurice: Pianokonsert "Vänsterhandskonserten"

Den märklige österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein hade en ännu märkligare bror som hette Paul och var pianist. Redan under tonåren hade Paul och hans far börjat samla på originalmanuskript till företrädesvis Schönbergs, Bergs och Weberns kompositioner. Det råder därmed ingen tvekan om att han var ordentligt insatt i den nya musiken. Under första världskriget förlorade han tragiskt nog högerarmen. Det är svårt att föreställa sig hur en pianist kan återvinna livsmodet efter en sådan händelse. Wittgenstein lyckades emellertid t o m öva upp vänsterhanden till en så enastående virtuositet att han kunde skapa illusionen av två händer. Han arrangerade en rad normalt tvåhändiga verk för en hand ofta utan att behöva ge avkall på särskilt mycket. Flera tonsättare skrev musik för honom: Erich Wolfgang Korngold, Franz Schmidt, Paul Hindemith m fl. Richard Strauss komponerade Symfoniska Etyder under namnet Panathenäenzug m m. Det intressantaste är kanske de vänsterhandskonserter som skrevs av Britten, Prokofjev och Ravel. Den ende som godkändes av den begripligt överkritiske Wittgenstein var Britten. Prokofjev fick ett avmätt tack och det avfärdande omdömet att det inte gick att begripa en ton av konserten. Verket spelades heller aldrig av Wittgenstein och uruppfördes först tre år efter Prokofjevs död 1956. Ravel fick knappast en bättre behandling. Wittgenstein tyckte att de omfattande kadenserna i D-durkonserten var för långa: "Om jag hade velat spela ensam hade jag inte beställt en konsert med orkester", anmärkte han något giftigt.

Ravel drabbades dock inte lika hårt som Prokofjev: Wittgenstein uruppförde nådigt hans konsert 1932 i Wien. På en av sidorna i pianomanuskriptet skrev Ravel: "musae mixtatiae" - blandade musor. Detta visar sig vara ett nyckelbegrepp i konserten. Den tvingar samman flera olika stilar på ett nästan postmodernistiskt sätt. En djupsvart romantisk avgrund ställes mot klassicerande scherzovändningar och jazz-slingor. Konserten inledes med en katastrofvision som är en nära släkting till La Valses öppning. Detta är knappast en slumpmässig likhet. Det finns beröringspunkter som Ravel knappast har kunnat undvika. La Valse skulle från början ha hetat Wien, men utvecklades till en nostalgisk vision av valsen som fick framträda ur det första världskrigets ondskefulla dimmor. Wittgenstein var wienare och förlorade sin ena arm i kriget. Detta måste ha mötts i en och samma associationsknut i Ravels hjärna - ett synaptiskt tema. Ravel försökte medvetet förstärka illusionen av tvåhändigt spel. Klangfärgen är genomgående mörk trots att virtuositeten är blixtrande.

Produced by KAN