Respighi, Ottorino: Fontane di roma

Respighi
Roms fontäner

Under 1800-talet inriktades all musikalisk kraft i Italien på operan. Det var den råa verkligheten som styrde - en operakompositör kunde tjäna sitt uppehälle, medan rena instrumentalkompositörer hade att välja på att svälta ihjäl eller kasta sig i adriatiska havet. Kring sekelskiftet framträdde en generation som trots motigheter försökte blåsa liv i den nästan avsomnade orkestermusiken. En av dessa var Ottorino Respighi, som ironiskt nog försörjde sig som altviolinist i operaorkestrar. Under en turné kom han i kontakt med Rimskij Korsakov och började studera instrumentation för honom. Han tog senare även starka intryck av Richard Strauss och Busoni. Ryktet vill också göra gällande att han tog starka intryck av Mussolini. Men då denne instrumenterade sämre än Schumann är det nog bara ett missbildat rykte.

Respighi skrev tondikter om både Roms fontäner, fester och pinjer. Alla tre verken är i princip fyrsatsiga symfonier. Fontane di Roma var det första av de tre från 1917. Under 20-talet föll det ur mode att skriva tondikter. Beklagligt nog ledde detta till att både tonsättare och deras hustrur förnekade och sopade igen spåren efter tondikternas ursprung och bakgrund. Roms fontäner har ungefär samma grundplan som Vaughan Williams London-symfoni. De fyra satserna beskriver livet i staden från tidig morgon till sen kväll med flödande referenser till både folkliv och konstverk - Turner respektive Bernini. Respighis hustru skulle ha förnektat det, men fontänerna är mycket närbesläktade med Strauss bergsbäckar i En Alpsymfoni. Eftersom mänskligheten inte är lika fin i kanten som under 20-talet kan vi glädjas åt ljudlyxen utan skamkänslor.

av Tore Eriksson mars 05

Produced by KAN