Schnittke, Alfred: Moz-Art à la Haydn

Alfred Schnittke
Moz-Art à la Haydn

Polystilism var ett begrepp som Schnittke myntade och gärna använde när han talade om sin musik och sin kompositionsteknik. I ett och samma verk kan musiken vandra mellan olika stilistiska världar. Så kan t ex skir barockmusik brutalt avlösas av tunga klusterliknande klangmassor eller långspunna gregorianska cantilenor successivt försvinna in i mjuka klangmoln. Det är fascinerande musik som skapade stort tumult i publiken och inom olika stilistiska läger, när den började spridas från 1970-talet och framåt. Den provocerande enkelheten som ställdes mot det brutala och öppenheten för den tonala musiken var säkerligen en viktig grund för reaktioner och kritik. Framstående ryska musiker som violinisten Gidon Kremer och cellisten Mstislav Rostropovich gick dock i bräschen för sin landsman och spelade hans solokonserter världen över. Det är intressant att veta att Schnittke skrev musik till mer än sextio filmer och ur detta perspektiv blir det plötsligt lättare att se hans koppling till den tonala musiken, den rapsodiska formen och de snabbt skiftande atmosfärerna och uttrycken. Schnittke föddes i Ryssland men fick sin första musikutbildning i Wien följd av studier vid Moskvakonservatoriet, där han senare skulle komma att verka som lärare i instrumentation 1962-72. Man kan ana att hans studier och musikaliska analyser även inkluderade wienklassicismen och kanske speciellt då Mozart och Haydn. I Moz-Art à la Haydn (1977) leker Schnittke med lyssnaren. Musiken låter som om den var skriven på 1700-talet men ändå inte. Tittar man i partituret så hittar man rytmiska förskjutningar, kanonpartier och en humoristisk lek med wienklassicismens harmonik och gestik. Men verket inleds med en överraskning, som snart följs av fler.

av Rolf Martinsson (hösten 04)

Produced by KAN