Schreker, Franz: Kammarsymfoni

Franz Schreker
Kammarsymfoni
Sällan möter man så tydligt brytningstiden mellan romantik och den gryende modernism som i Franz Schrekers musik. Schreker växte upp i det Habsburgska Wien och blev senare en av Weimarrepublikens mest omtalade tonsättare och kompositionslärare i 20-talets Berlin. Som ung studerade han vid konservatoriet i Wien. Hans tidigaste verk präglas mycket av skolans konservativa ideal, men runt 1903 sökte han nya vägar då han började arbeta på sin första stora opera, "Der ferne Klang". Här, liksom i alla sina senare operor, skrev han texten själv - texter som genom sin syntes av naturalism, symbolism och romantik ofta chockerade hans samtid. Vid denna tid hade han också kommit i kontakt med kretsen runt konstnären Gustav Klimt och den nya konstrikting man talade om som "Jugendstil" eller "Art noveau". En annan viktig kontakt för Schreker i det wienska kulturlivet var Arnold Schönberg och de kom han att ha god kontakt hela livet. Musikaliskt kom de båda dock att gå skilda vägar. Men medan Schönberg ansåg sig bygga vidare på den tyska traditionen, gör intryck från modern fransk och italiensk musik sig starkt gällande i Schrekers skapande. Om "motivet" var ett centralt begrepp för Schönberg, har "klangen" motsvarande funktion för Schreker. Schrekers form, harmonik och instrumentation har t ex ofta mer gemensamt med Debussy än med Brahms och Wagner. År 1909, efter uruppförandet av orkestermellanspelet "Nachtstück" ur "Der ferne Klang", skrev den kände kritikern Richard Specht: "I detta verk finns klanger som aldrig hörts förut: hallucinatoriska, mystiska, magiska ljud av fascinerande skönhet". Paul Bekker var annars den skribent som främst kom att gå i bräschen för Schrekers verk och han var också den förste att analysera den på djupet. I sin artikel "Franz Schreker - Studie zur Kritik der Modernen Oper", 1918, skriver han om Schreker som den förste diktar-tonsättarbegåvningen efter Wagner och pekar på det organiska i Schrekers musikdramatik - hur den stabila strukturen och arkitektoniska skärpan logiskt växer fram ur den dramatiska situationen - och han betonar den symbiotiska relationen mellan text och musik. Under första världskriget drabbades inte Schreker av den nationalistiska yra som annars tog så många av hans kollegor i besittning. Schreker stod vid denna tid på tröskeln till ett internationellt genombrott. Flera uppsättningar av "Der ferne Klang" utomlands var inplanerade, men dessa produktioner ställdes nu in. Men det var mer än detta som fick Schreker att vända sig mot kriget. I sin verksamhet som lärare, dirigent och kreativ konstnär var han i bredaste bemärkelse europé - han hade även som sagt sina rötter i sekelskiftets mångkulturella Wien - och såg kriget som destruktivt. Krigsåren i isolering blev ändå några av hans mest produktiva och det var med de under denna tid komponerade operorna, "Die Gezeichneten" och "Der Schatzgräber", som han efter krigsslutet fick sina största succéer.
1920 lämnade Schreker Wien för posten som ledare för och kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Berlin. Staden kom under 20-talet att bli centrum för den tyska modernismen och Schreker hade under dessa år många framgångsrika elever i sin klass. Mot mitten av decenniet förändrades gradvis synen på Schrekers verk. Från att ha varit sedd som modernist blev han i denna tid av "Neue Sachlichkeit" betraktad som romantisk-subjektiv klangfantast. Det alltmer hårdnande politiska klimatet bidrog också till Schrekers minskande popularitet: Schreker, som var av judisk härkomst, förknippades av nazisterna med den förhatliga Weimarrepubliken i och med hans högt uppsatta post inom musiklivet. Redan 1927 drog Schreker in sin opera "Christophorus" från ett planerat framförande pga. det motstånd verket rönt från nazistiskt håll. Och när Schrekers sista opera, "Der Schmied von Gent", uruppfördes på Berlin operan 1932, blev han utvisslad och utbuad av en nazistisk mobb i publiken. Efter maktövertagandet 1933 blev Schreker, liksom Schönberg, omedelbart avskedad från sina befattningar på Musikhögskolan och året därpå avled han. Hans musik stämplades av nazisterna som "Entartet" (degenererad), hans musik förbjöds och hans namn raderades ut ur musikhistorien för lång tid framöver. Först under sent 80-tal började man skönja tecken på en renässans för hans verk. Kanske är det först nu man kan förstå originaliteten i Schrekers klangkomponerande och också uppskatta det moderna och komplexa persongalleri som man möter i hans operor?
Schrekers produktion består så gott som uteslutande av musikdramatik. Hans rena instrumentalverk har oftast anknytning på ett eller annat sätt till operorna. Detta gäller också hans "Kammarsymfoni", från 1917, som tillkommer ungefär samtidigt som "Die Gezeichneten". Musikaliskt finns flera likheter mellan verken och båda är typiska för Schrekers musikaliska "Jugendstil": musik som växer fram i långa bågar och en slingrande stämväv, som styrs av en "drömmens logik", och där piano, harpa, celesta och harmonium sätter sin prägel på klangvärlden. Att man befinner sig i samma kultur som Gustav Klimt och Siegmund Freud råder det inget tvivel om!

av Staffan Storm (sept 04)

Produced by KAN