Schubert, Franz: Sonat för piano A-dur

SCHUBERT, Franz (1797-1828)
Sonat för piano nr 20, A-dur, D.959
Allegro
Andantino
Scherzo: Allegro vivace
Rondo: Allegretto
Schuberts sonatskapande kan indelas i tre perioder. Den första perioden omfattar åren 1815-1819 med inte mindre än 15 sonater, av vilka visserligen 7 förblev ofullbordade (ingen av de klassiska mästarna har efterlämnat så pass många ofullbordade verk som Franz Schubert!). Under den andra perioden 1823-1826 tillkom 5 sonater, av vilka samtliga bär tydliga vittnesbörd om genialitet. I september 1828 tillkom slutligen de tre sista sonaterna, den absoluta höjdpunkten i Schuberts sonatkomponerande. Att skriva pianosonater innebar att ställas inför helt andra problem än när det gällde att skaka fram danser och andra salongsstycken ur rockärmen, Beethoven var här en inspirerande förebild.
I ett brev till förläggaren Probst i Leipzig av den 2 oktober 1828 skriver
Schubert bl.a. "Jag har bland annat komponerat 3 sonater för solopiano,
vilka jag skulle vilja tillägna Hummel. Sonaterna har jag spelat på flera ställen med stort bifall.." Den 26 mars detta hans sista levnadsår gav han en konsert i Wien med enbart egna verk. Konserten blev en framgång, en och annan förläggare utanför Wien började försiktigt visa ett mera seriöst intresse för Schubert. Innan Probst hade svarat på brevet med erbjudandet om nya verk (bl.a. den stora C-durkvintetten!) dog Schubert den 19 november. De tre pianosonaterna, c-moll, A-dur och B-dur, utgavs först 1838 av Diabelli i Wien som "Franz Schuberts Allerletzte Composition. Drei grosse Sonaten..." Förlaget tillägnade dem Robert Schumann, som just årsskiftet 1838-39 uppehöll sig i Wien och genom Schuberts bror Ferdinand fick ta del av "Det rika stärbhuset", bland pärlorna den stora C-dursymfonin, av vilken dock enbart 2 satser uruppfördes i Leipzig av Mendelssohn 1839.
A-dursonatens exposition kännetecknas av en märklig blandning av rytmisk energi och liedlyrik samt flödande triolpassager. Omgestaltningarna och och förvandlingarna av det rytmiska urmotivet är ett sannskyldigt under avskönhet och originalitet men trots skiftande stämningar av fullkomlig inre enhet. Det sångbara motivet i genomföringen uppträder redan i slutet av expositionen och utvecklas med melodiskt rika figurationer i ständigt nya bilder under rikliga tonartsväxlingar. Övergången till reprisen är med sina språng över 4 oktaver oerhört spänningsfylld. Det första avsnittet i reprisen utvecklar nya, underbart skimrande skönhetsupplevelser, som en regnbåge med ogripbart färgspel, över vilken man ödmjukt och motståndlöst hänföres. Andantinosatsen (fiss-moll) andas stilla melankoli, totalt fri från sentimentalitet. Det vackra temat omvandlas flera gånger, i reprisdelen
har Schubert tillfogat ett litet motiv, ett lysande exempel på hur ett geni
kan uppnå den högsta konstnärliga verkan med enkla medel (något liknande genialt i slutet av andra satsen i B-dursonaten). Mellandelen är ett utbrott av ohämmad improvisation, figurationer av växande oro över de djärvaste och märkligaste harmonigångar, utan motstycke! Det friska scherzot är med sitt ackordiskt brutna tema enklare, men präglas liksom triodelen av en avväpnande humor. Finalen, i rondoform, är den sats i denna sonat, i vilken den store lyrikern Schubert sjunger som mest och innerligast (att temat har en yttre likhet med andantesatsen ur den tidiga a-mollsonaten från 1817 är nog mera en tillfällighet). "Melodin förblir för honom vishetens sista och högsta ord" (Hans Gal i sin ytterligt fascinerande Schubertbok "Schubert oder die Melodie" 1970) är och förblir den enklaste handbokssanningen om Franz Schubert! Det innerliga temat utarbetas kärleksfullt och finkänsligt med episk-lyrisk bredd i rika figurationer, dämpade trioler bildar behagfulla övergångar i en till synes oändlig rörelse, "himmlische Länge" för att citera Schumann. 34 takter före slutet kommer före en generalpaus ett jagande presto,som dock avrundas och avslutas med att återknyta till den inledande rytmen i första satsen. Med dessa sina sista tre pianosonater nådde den 31-årige Schubert den absoluta höjdpunkten i sitt skapande för piano, de utgör ett eget kapitel i pianosonatens historia!

Paul-Christian Sjöberg
jan 05

Produced by KAN