Schumann, Robert: Manfred, uvertyr

Lord Byron levde redan under början av 1800-talet ett liv, som skulle ha distanserat de flesta av dagens rockstjärnor med flera halsbloss: När han inte drogade ner sig eller förförde halva Turkiet skrev han poesi. Det blev en hel del, så han skrev förmodligen fort. Hans versdrama Manfred grep mången romantisk läsare som en uppmuntrande kniv mot själen. Manfred irrade övergiven, desperat och missförstådd bland alptopparna. Hans enda vänner var de kärva bergsbönder han mötte inne i dimmorna. Hans enda längtan var vattenfallets fé, som visade sig för honom i de våta (men glittrande) kaskaderna från en bergsbäck. Vilken flugig tysk yngling kunde motstå något sådant. (Man borde inte kalla acne för tonårsfinnar utan tonårstyskar.
I Manfred såg Robert Schumann det enda sanna litterära porträttet av sig själv. 1848 (revolutionsåret!) komponerade han scenmusik till dramat med uruppförande i Leipzig 1852. Allt har på ett ödesmättat och betydelsefullt sätt förkommit utom uvertyren, som i kväll spelas av MSO.
av Tore Eriksson


Produced by KAN