Schumann, Robert: Symfoni nr 3, "Den rhenska"

ROBERT SCHUMANN
Symfoni nr 3, "Den rhenska"

Av och till drabbades Robert Schumann av svåra depressioner, men vid 1800-talets mitt tycks han ha varit i relativt god form. Han hade inspirerats av 1848 års folkliga uppror mot makthavarna, och 1849 hade han blivit erbjuden posten som musikdirektör i Düsseldorf. Han lät visserligen tiden gå, för han hoppades få en mer attraktiv anställning någon annanstans. Men den sista mars 1850 accepterade han erbjudandet, även om han och hustrun Clara inte flyttade dit förrän i september. Senare samma månad besökte paret Köln och imponerades av katedralens magnifika arkitektur. Även om han gladdes över omständigheterna oroades han över sin bristande erfarenhet att dirigera, vilket skulle visa sig vara en välgrundad oro. Trots detta slängde han sig omedelbart in i en rad till en början lyckade abonnemangskonserter. Han levde upp och inspirerades av Rhenlandets ljus, värme och vänlighet. Vi kan vara tacksamma över att han fångade denna sista uppflammande optimism i en på två veckor komponerad cellokonsert i oktober och i en explosiv symfoni fylld av eruptiv vitalitet och glädje som fullbordades den 9 december. Symfonin fick genast tillnamnet "den rhenska" därför att den "kanske här och där speglade litet av livet vid Rhen", som Schumann skrev till sin förläggare. Här finns ungdomlig livslust, utvecklad melodik och stor variation. Han var lite orolig över att kritiken inte skulle anse verket allvarligt nog för att kallas symfoni, var det egentligen "bara" en svit?

Första satsen börjar med en kraftfull melodi som besvaras av ett mer elegant, nästan valsliknande tema. Det valsliknande återkommer i andra satsens Ländler, en folkmusikalisk dans som var populär bland Tysklands bönder. Ursprungligen hade Schumann tänkt kalla denna andra sats för "Morgon över Rhen", men han tog bort namnet av rädsla för att verka oseriös och osymfonisk. Den tredje satsen är ett vackert intermezzo som förbereder symfonins "extra" sats, Feierlich (högtidligt). Det normala formschemat för en symfoni föreskriver som bekant fyra satser, men efter ett andra besök i Köln hade Schumann inspirerats så kraftfullt av den procession som hölls när kardinal Geissel kröntes, att han nu skapade ett högtidligt extra stycke i ess-moll med intrikat barockkontrapunkt för att måla upp den spektakulära händelsen. Finalens klarhet har tolkats som känslan att komma från katedralens dunkel ut i det friska solskenet.

Tonsättaren uruppförde själv sin symfoni i Düsseldorf den 6 februari 1851. En recensent menade att "de som är bekanta med herr Schumanns två tidigare symfonier kommer att finna. att vissa tendenser och stilar intensifierats, och att vissa andra helt saknas. vad herr Schumann skänkt oss är hans personliga stil, kännetecken och lyriska begåvning förpackad som en mycket annorlunda sorts symfoni".

© Stig Jacobsson nov 2006

Produced by KAN