Sibelius, Jean: Symfoni nr 1

Sibelius sju symfonier tillkom under ett kvarts sekels intensivt skapande, 1899-1924, kuriöst nog exakt på födelse- och slutår hundra år efter Beethovens nio verk i genren! "Sedan Beethovens tid har alla så kallade symfonier, med undantag av Brahms', varit symfoniska dikter..... Det har inte varit mitt ideal. Mina symfonier är musik- uttänkt och utarbetad som uttryck för musiken, utan några som helst litterära grundfundament. Jag är ingen litterär musiker, för mig börjar musiken när ordet upphör. En symfoni skall först och sista vara musik." Detta en något förkortad men i klartext deklarerad inställning till vad musik innebar för Jean Sibelius. Tyvärr hjälpte inte detta alltid, mer än en gång "tolkades" innehållet i hans orkesterverk med nog så många stämningsfulla innehållstydanden, vilka inte torde ha glatt tonsättaren nämnvärt.
Den första symfonin, skriven i Finlands ödesår 1899 med det tsaristiska februarimanifestet som ödesdigert hot, har en klart romantisk tradition som inspiration, influens från Tjajkovskij är tydlig. Men även om man i dess påtagliga patos och utbrott i blecksektionen uppenbart anar senromantiska förebilder är redan tonsättarens strävan ett binda samman teman och temametamorfoser till en symfonisk enhet framträdande. Han är redan här en betydande symfoniker. I första satsen är den inledande klarinettmelodin över en pukvirvel kärnan i helheten, både det energiska huvudtemat i allegrodelen och det följande sidotemat i flöjten är härledda ur denna kärncell. Andra satsen (Ess-dur) inleds med ett lugnt skridande huvudtema med tematisk återblick på tematiska delar i inledningssatsen. Tragisk, dramatisk spänning. Scherzot är rytmiskt originellt, pukan anger temat (man kommer osökt att tänka på den av Sibelius högt skattade Bruckner), ett lentoavsnitt med markerad blåsarinsats kontrasterar lugnt och fridfullt. Till finalen skrev Sibelius beteckningen "Quasi una fantasia" (erinrar om den s.k. "Månskenssonaten"). Här anknyter Sibelius till inledningens klarinettmelodi, nu i stråksektionen (helhetstanken är påtaglig). Huvudsakligen två kontrasterande element: ett accentuerat staccatomotto och en brett sjungande, hymnisk kantilena som mot slutet stegras till triumfatorisk gestik av enormt uppbåd.


Produced by KAN