Sibelius, Jean: Symfoni n 5

Jean Sibelius levde fram till 1957 och dog 92 år gammal. Hans sista större offentliggjorda komposition, Tapiola, skrevs vid mitten av 20-talet och följdes av 30 års tystnad. Förklaringen tycks vrida sig kring symfonierna. Det sista han komponerade (bortsett från några småstycken) var en åttonde symfoni, som emellertid drogs tillbaka innan något uruppförande kommit till stånd. Trots rykten om motsatsen ser det tyvärr ut som om partituret för alltid är försvunnet.

Sibelius' förhållande till symfoniformen var ytterst spänningsladdat. Han sade vid ett tillfälle: "Jag var osäker om jag skulle påbörja femte symfonin. Jag har överhuvud fått lida mycket för att jag framhärdat i att komponera symfonier vid en tid då snart sagt alla tonsättare söker sig till andra uttrycksformer". Sibelius var alltså helt medveten om att det inte låg i tiden att skriva symfonier och ändå kände han helt uppenbart ett inre tvång att göra det.

Det råder inte heller någon tvekan om att Schönbergtraditionen utövade ett paralyserande och fördömande tryck på Sibelius. Han gav sig plågat ut i atonalitetens gränsmarker i den fjärde symfonin, men återvände till en t o m förstärkt tonalitet i den femte. Nu har det intressanta inträffat att flera tonsättare under 1980-talet har börjat leta sig tillbaka till Sibelius - inte för att finna något uråldrigt exotiskt, utan snarare för att finna den närmast föregående generationen och därmed ett avstamp för den egna musiken. För flera av de amerikanska "minimalisterna" har Sibelius' motiviska förändringsteknik inneburit en väg ut ur ett evigt "tatatatatatatatat". Men det finns även andra stilriktningar som börjat söka efter en ny tonalitet, och då är Sibelius plötsligt åter en utmärkt vägvisare.

Man kan bilda sig en uppfattning om Sibelius' egen syn på den femte symfonin genom dagboksanteckningar och brev: "I en djup däld åter. Men jag börjar redan dunkelt skönja berget som jag säkert skall bestiga". och "Gud öppnar för ett ögonblick sin dörr, och hans orkester spelar femte symfonin." Vid samma tid men inte direkt angående femte symfonin: "Vi närma oss den förutsedda religiösa tidsåldern. Men en religion är omöjlig att definiera - allra minst kan den definieras i ord. Men måhända är musiken en spegel." Som Sibelius såg det var det alltså inte frågan om att följa tidens diktat utan snarare evighetens - den femte symfonin var något som existerade oberoende av Sibelius. Han komponerade den inte, han upptäckte den.

Produced by KAN