Sjostakovitj, Dmitrij: Symfoni nr 1

Sjostakovitj drabbades i flera omgångar av maktapparatens bannstrålar. För lyssnaren är det viktigt för förståelsen av musiken att följa turerna. Framförallt är det centralt för de avsnitt som eventuellt bör uppfattas med ironi: Är slutet av femte symfonin ett banalt och pompöst accepterande av kommunismens strålande heroiska framtid eller en medvetet ironisk luftballong? I synnerhet efter publicerandet av Solomon Volkovs Vittnesmål bröts spekulationerna häftigt mot varandra. Dessa har framförallt gällt reaktionerna på det kulturpolitiska tryck som satte igång under 30-talet och pågick åtminstone fram till Stalins död. Tolkandet framstår som mycket konkret då det kan ta sin utgångspunkt i Sjostakovitjs egna uttalanden, t ex kring den femte symfonin som han själv betecknade som "en sovjetisk artists svar på berättigad kritik". Man kan välja att tro på den ena eller den andra tolkningen eller t o m betrakta sådant som den femte symfonins final som ett uttrycksligt kraftprov: musik som smeker kulturkommisariers plåtöron med socialrealistisk pompa samtidigt som alla andra serveras en bitter ironi. På ett eller annat sätt verkar mönstret falla på plats - om det inte vore för den första symfonin. När den skrevs 1926 fanns det säkert gott om kulturella spänningar i den unga sovjetstaten, men Sjostakovitj hade ännu inte drabbats av någon offentlig förföljelse eller tillrättavisning. Han var 19 år gammal och fortfarande elev till Steinberg på konservatoriet i St. Petersburg. Symfonin var hans examensarbete. Ända sedan uruppförandet har man förundrats över den sensationellt höga konstnärliga kvalitén i denna första symfoni. Man har också pekat på förebilder, allt från Rimskij-Korsakov och Stravinsky till Prokofjev.

Det mest överraskande är ändock närheten till den äldre Sjostakovitj. Det är nästan som om han demonstrerar ett urförråd av musikaliska gestalter redan här i den första symfonin. Så ekar den inledande något spretiga kombinationen av sordinerad trumpet och fagott i den första satsens första takter vidare i många av de senare symfonierna. 23 takter senare avbrytes det raska allegroflödet av ett tungt bleckackord. Så sent som i den femtonde symfonin förekommer denna typ av avbrott utbyggda till centrala teman o s v. Det skulle förmodligen gå att inordna det mesta i den första symfonin i en katalog som sträcker sig över hela Sjostakovitjs symfoniska skapande, med en typologi som utan att behöva ta till programmusikaliska förklaringar kan avtäcka även de dolda eller privata betydelserna.

Det kanske mest utmanande för alla förklaringar på Sjostakovitjs musik är den första symfonins final. Den har samma luftfyllda bullrighet som den femtes, men det är helt uppenbart inte frågan om någon musikalisk avbön i det tidiga verket. Eftersom gestalten och karaktären återkommer upprepat genom åren tycks det ej heller vara frågan om en konstnärlig felberäkning. Det hela bör nog kartläggas lika noggrant som skikten i en arkeologisk utgrävning där man silar fram trådar av ironi, klumpar av patriotism och skiljer det från påtvingade musikaliska femårsplaner.

Produced by KAN