Sjostakovitj, Dmitrij: Symfoni nr 10

Den tionde symfonin skrevs 1953 under kort tid sommaren direkt efter Stalins död. Tolkningsproblemet blir omedelbart tillspetsat om man tänker på den officiella reaktionen. En sovjetkritiker beskrev själv verket som "tragedin hos en djupt isolerad individ hjälplös inför ondskans makter". Det är inte Sjostakovitjs ord, det är kritikerns egna. Då blir det mycket märkligt när han fortsätter: "En sådan syn på världen ligger mycket långt från det som uppleves av majoriteten bland det sovjetiska folket". Är detta en mardröm? Kritikern läser in ett innehåll och talar sedan om att det är statistiskt felaktigt! Men vanvettet fortsätter. Verkar det inte rimligt att anta att just majoriteten av sovjetmedborgare har känt sig djupt isolerade och hjälplösa inför ondskans makter under Stalins sista dödsryckning av vansinnesterror (När han anklagade judiska apotekare för att förgifta befolkningen genom att dela ut piller gjorda av krossade löss)? Dessutom - om vi endast tar fasta på tolkningens första led och lyssnar på musiken? Det är en riktigt bra sammanfattning även för en nutida västvärldslyssnare.

Symfonins tyngdpunkt ligger i första satsens mörka sorgesång. Musiken är nära släkt med de satser där Sjostakovitj öppet markerat att det handlar om det förtryckta folket. Andra satsen har uppfattats som ett porträtt av Stalin - frenetiskt och sinistert. Tredje satsen är den mest gåtfulla. Det låter som om det funnes ett detaljerat program med tonsättarens namnchiffer (D-S-C-H) och mer än tio gånger upprepade hornsignaler m m, men Sjostakovitj offentliggjorde aldrig något. Sista satsen återupprepar namnchiffret och speglar mer en lättnad och befrielse än den triumf man vant sig vid att vänta som slut på mörka symfonier.

Produced by KAN